tag:blogger.com,1999:blog-45179544040234681862024-03-19T12:51:29.061+01:00Heyday to MaydayLouisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.comBlogger152125tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-43203822706705032962012-10-25T13:27:00.001+02:002012-10-25T13:27:49.495+02:00JobbHär hinns inget bloggande med för jag är överhopad av JOBB. Sjukt kul. Har just avslutat ett lektörsuppdrag och håller på med ett annat. Parallellt kör jag Hoi-uppdraget som jag FICK. Jag är grym :) Nu ska jag bara ro i land allt så att jag kan skicka fakturor också, hehe.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-4017166320123933272012-09-08T20:39:00.000+02:002012-09-08T20:39:11.860+02:00T-t-t-t-toppenVilken bra lördag jag och sonen haft. Vi åkte till kontoret och spånade affärsplaner och fikade med Tin. Sen åkte vi till Kalmar och råkade träffa på Bettan med hennes två veckor gamla lilla Maja. Så söt, så söt, världens minsta lilla sockertopp. Bebisar är farligt söta alltså. Om dom bara inte växte upp skulle jag vilja ha tio stycken :)<br />
Nu dricker jag lite te, äter lördagsgodis och tänker gå och lägga mig och läsa snart. Perfekt kväll. Så jävla tråkig är jag.<br />
Nästa vecka får jag förhoppningsvis ett stort redaktörsjobb från Hoi förlag Det kommer jag i så fall att hålla på med till januari 2013. Jag håller tummarna för att jag verkligen får manuset, det lät faktiskt så på min kontakt där. Just nu känner jag en stor tilltro till att jag faktiskt kommer att kunna få in uppdrag till mitt företag. Det känns väldigt bra.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-81644140021685282752012-08-31T23:56:00.000+02:002012-08-31T23:56:05.227+02:00AnamnesSonen har fått penicillin mot sin koppor och jag har legat däckad i feber och halsont. Har verkligen varit lika däckad som en man med nästäppa. Ingen rolig historia alltså. Men nu känner jag livsandarna återvända. Har äntligen fått "Saga Swärd" från tryckeriet. Så fin! Om inte detta blir en hit så vet jag ärligt inte vad som kan bli det. Då slutar jag som redaktör :)Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-39006437194958622222012-08-25T22:30:00.000+02:002012-08-25T22:30:14.500+02:00SvinkopporDen där lilla gosegubben hade visst förärats med svinkoppor. Som tur är verkar han inte lida av dom. Men fy alltså, blåsor och variga sår och äckelpäckel. Snubbig sjukdom. Hoppas det lägger sig pronto.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-8720681932134783892012-08-22T21:57:00.001+02:002012-08-22T21:57:40.793+02:00GosegubbenI kväll kom min lilla son hem efter åtta dagar hos pappa. Och till skillnad mot hur han brukar vara så har han varit så gosig, rolig, snäll och charmig. Världens sötaste unge!! Vid middagen ville han som vanligt göra "arga leken" men både han och jag bara bubblade av skratt och det blev bara roligt mys av det hela.<br />
<br />
Måste också säga hur ofantligt mycket jag uppskattar min vänskap till Jessica. En sån fin tjej som jag känner mig bekväm med och verkligen tycker om att prata med. Tack för dagens fikastund!!<br />
<br />
I morgon ska en bekant läggas in för förlossning eftersom hon har gått två veckor över tiden. Jag hoppas att allt kommer att gå bra och att hon snart får träffa sin lilla bebis. Har fått för mig att det är en pojke, men vi får se. Hoppas jag får nyföding-gosa lite sen :)Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-58232159958758491802012-08-19T10:44:00.001+02:002012-08-19T10:44:36.168+02:00Lycklig, lyckligAlltså, var kommer sånt här ifrån? Har nån smugit serotonin i mig när jag inte sett? Det är så det känns, som dom där två-tre veckorna när antidepp slår in sin effekt i en och man inte ens kan sova för att man längtar så till nästa dag. Men där i nån medicinering är jag ju inte... Jag älskar mitt jobb mer än jag nånsin kan förklara, och det känns som om något stort är på väg att hända med mitt yrkesliv. Jag älskar mitt hus, min "stad", min cykel, mina vänner osv osv, haha. Jeeez. Jag längtar sjukligt mycket efter att få träffa Patrik. Och längtar efter att få träffa en annan ny bekant från, här och häpna, qx. Detta avfallsställe som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta när jag loggar in på,. men ändå inte kan hålla mig borta ifrån. Och, så dök det upp en allt igenom sympatisk kontakt där som känns mycket lovande. Kul! Världen here I come. Och om nu all lycka försvinner imorgon så får jag i alla fall bära med mig känslan av hur det KAN kännas ibland. Och fan vad det spelar roll om man medvetet omger sig med positiva och fina människor och tar avstånd från energisugarna. Lärdom!Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-56599490196802881742012-08-16T14:21:00.001+02:002012-08-16T14:23:24.477+02:00I´m so gay, I shit rainbows<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<span style="text-align: start;"><br /></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<span style="text-align: start;">På tal om Anton Hysén förresten. Love him. Kolla in detta :)</span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<span style="text-align: start;">Foto från qx.se</span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<span style="text-align: start;"><br /></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjl1EwNhXP9a5NFMNdgMRWllNloLdVAqrRbwkKWerEQ3WtBuT5QWXYkFe79_zgVuAlHXzI1KMXxLLk5crSaHDSLkxwA0A9tMoWoXRnKrIGqCqtLPRF-SBD2m9jbsUDbmi6g9q0N-jM62chu/s1600/f5c565eb4ac68adc463fc609f80c69.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="229" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjl1EwNhXP9a5NFMNdgMRWllNloLdVAqrRbwkKWerEQ3WtBuT5QWXYkFe79_zgVuAlHXzI1KMXxLLk5crSaHDSLkxwA0A9tMoWoXRnKrIGqCqtLPRF-SBD2m9jbsUDbmi6g9q0N-jM62chu/s320/f5c565eb4ac68adc463fc609f80c69.jpg" width="320" /></a></div>
<br />Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-56208645502742906842012-08-16T14:17:00.000+02:002012-08-16T14:17:37.245+02:00Mera sommar!Jag hoppas sommaren håller i sig lite till. Eller kommer tillbaka snarare, för här har den inte varit på ett bra tag... Men å andra sidan, september och oktober kommer att bli grymt roliga månader. Snart kommer alla våra nya böcker från tryckeriet och det ska bli så spännande att se vad som händer med "min" bebis Saga Swärd. I september ska vi också till bokmässan i Göteborg och det kommer att bli helt fantastiska dagar, det är jag övertygad om.<br />
I oktober ska jag två gånger till Stockholm, för fyra releasepartyn och en mässa. En helg åker vi till Malmö för ett releaseparty där. ÄNTLIGEN får jag komma ut och träffa folk. Jag är socialt utarmad och ser fram emot alla dessa events som en unge ser fram emot julafton.<br />
<br />Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-26180326222580290912012-08-10T22:41:00.002+02:002012-08-10T22:41:26.487+02:00Jag är Anton HysénJo, senast jag la upp en bild på Facebook så fick jag typ 2900 gilla och 170 kommentarer. Så nu vet jag hur det är att vara Anton. Nu var det visserligen inte en svettig, het bild på mig själv som gav en sån respons, men ändå...<br />
Hur som helst, jag åkte och skulle hämta den lilla stackars kattkillen, som plötsligt visade sig vara en kattdam med magen full av ungar. Jaha, där ser man. Apropå att aldrig veta vad som komma skall. Så här hemma huserar nu en orange rävliknande katthona som jag tydligen ska agera barnmorska åt om några veckor. Nån som vill ha kattunge??<br />
Ah, jag la alltså ut bilden på hur katten, som ingen ville hjälpa, hade det bra hemma hos mig. Och blev en vardagshjälte för alla stridsberedda kattälskare. Därav FB-klicken alltså.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-36990605376620708922012-08-08T14:52:00.001+02:002012-08-08T14:52:24.670+02:00FaghagJag tar begreppet faghag till en ny nivå. Jag ÄLSKAR bögar, jag vill flytta hem till dom, gosa med dom och ha dom som mina husdjur. Typ. Fast jag anser inte att bögar ska reduceras till husdjur. Absolut inte. Men ni förstår.<br />
Om jag går till psykologen får jag nog veta att jag är rädd för ett riktigt förhållande och dras till dom omöjliga för att säkra upp mig. Jaja. Säkert.<br />
Men nu är det bara så att jag har varit på Pridefestivalen och blivit kär i minst 30 % av alla bögar där. Dom manliga. Och det finns så många manliga fina bögar. Så är det.<br />
Nu är jag hemma igen och får visst plötsligt ta hand om ett fullt verkligt husdjur eftersom jag lite överilat svarade på en annons som Kattjouren hade idag. Så nu ska jag snart hämta hem en eländig kattkille som blivit övergiven i Färjestads-trakten. Jag säger då det, man vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-37603692074106897532012-07-27T11:56:00.000+02:002012-07-27T11:56:09.030+02:00Två veckori Kroken har gått väldigt fort. På inget sätt har det blivit som jag föreställt mig, men det var väl inte oväntat :)<br />
På söndag drar jag till Borgholm igen, skönt! Får bo hos mor och far i två dar eftersom mitt hus fortfarande är uthyrt. På tisdag åker jag till Stockholm och Pride. Hur kul blir inte det??!!<br />
<br />
Har också en dejt inplanerad till 27 september i Göteborg, haha. Middag med Patrik. Now or never. Han ska få sin chans som han väntat på i 16 år. Stört? Ja. Det ska bli SÅ kul att träffa honom! Han har faktiskt vuxit i mina ögon dom senaste veckorna.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-91663101300312940162012-07-25T21:38:00.001+02:002012-07-25T21:41:11.950+02:00Den Egoistiska MannenUnder några månaders tid, eller kanske några år egentligen, fast väldigt oengagerat från och till, har jag gjort kontaktförsök med folk på lite olika sajter. Först några utpräglade dejtingsajter, men det kändes helt fel. Sen har jag hittat lite alternativa sajter tex mazily.com och hör och häpna betapet.se kan man ragga på, haha. Det du Cat! Där är ju medlemmarna av viss intelligens trots allt. Och det är inte illa.<br />
<div>
MEN. Det stora mennet, männen. Man får kontakt och man är nyfiken på vad de är för filurar, man forskar lite. Och min förvåning ligger i att dom berättar och berättar om sig själva, men undrar inget tillbaka!! Vad är det frågan om? Ska dom bara hitta ett knull och skiter fullständigt i vem personen egentligen är? Eller älskar dom sig så omåttligt att intresset för allt utanför dom själva är noll? Jag har fanimig inte stött på en enda av säg...iaf...trettio kontakter, som varit nyfiken på vem jag är. </div>
<div>
Vad är det för fel på folk?</div>
<div>
Om man inte ens är nyfiken så är det väl åtminstone vanligt hyfs att konversera på ett artigt sätt. Det gör man ju i alla kommunikationssituationer. Försöker hålla en relativ jämn nivå på vem som pratar och vem som lyssnar. Det gör jag alltid, och alla kompisar jag har och bekanta jag känner till besitter den förmågan. </div>
<div>
Så har då inte dessa män nån social träning ens? Om dom nu inte har nån normal inneboende nyfikenhet på andra människors liv och tankar. Har jag haft otur eller är det dom överblivna asociala egoisterna som rör sig i cyberrymden och svarar på kontaktanrop? Jag vet inte. Men jag blir så less. Jävla män. </div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-70923803961758686342012-07-21T21:50:00.001+02:002012-07-21T21:54:40.269+02:00Lördagkväll<span style="background-color: black; color: white;">Lämnade av sonen till pappan för några timmar sen. Lättnaden. Stillheten. Tystnaden.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Ensamheten.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Japp, efter några timmar kom den inte oväntat smygande. Ska det vara så jävla svårt att bara njuta? Nej, det var det inte tills jag såg att F skulle ut med någon och festa och tydligen är det farmor som tar hand om lilla E. DÅ blev det en bitter ensamhet. Jag är så patetisk att jag borde ägna dagarna åt att kräla runt och leta efter en pistol.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Efter att ha läst igenom hela den här bloggen häromkvällen har jag insett att jag är lika patetisk nu som jag var för tre år sen. TRE år sen. I tre år har jag längtat efter en man som inte vill ha mig. Ska man skratta eller gråta. Det finns bara ett bot, hitta något annat/annan som tar sig in i mitt huvud.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Det har ju blivit SÅ mycket bättre sen jag flyttade till Borgholm. Och det är jag själaglad över. Även om det bara är sporadiska kontakter jag skapat så är jag ju på väg. På väg i mitt egna liv. Jag har mitt älskade, älskade lilla hus. "Mitt" dagis med alla fina föräldrakontakter och grannarna i området. Det är så bra och jag är så innerligt tacksam för dessa sociala sammanhang. Jag blir nog mindre och mindre ensam nu.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Det blev bara ett kraftigt bakslag att komma hit till Kroken. Som jag misstänkte. Men om en vecka åker jag till Stockholm och Pride. Det ska bli så galet roligt!! Stockholm längtar jag inte tillbaka en nanosekund till, men att få jobba på Priden igen ska bli tokskoj.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Äsch, jag är inte bitter eller deprimerad när jag tänker efter. Fan vilket bra liv jag har egentligen! Alla möjligheter och spännande tider ligger framför mig. Inte fan vill jag ha nån partner heller egentligen. Nej kära nån, låt mig ha min frihet och melankoli ifred. Men en tjejkompis att sitta och babbla avslappnat med om livet önskar jag mig verkligen. I övrigt fattas mig inget. Punkt.</span><br />
<span style="background-color: black; color: white;">Jo, lite fler betalda arbetstimmar :) Punkt.</span>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-63728879381362830652012-07-20T22:51:00.001+02:002012-07-20T22:57:02.875+02:00Den här demonen, förlåt jag menade sonen.Alltså, den här ungen jag har. Som svar på ett inlägg några dagar neråt. Som är två år neråt, nä lite mer. Jag var ju gravid och nu har jag en son ihop med F. Extremt lång historia hur hela den karusellen snurrat på. Kanske orkar jag dra det vid nåt annat tillfälle.<br />
Som straff för att jag och F i syndens namn ville skaffa barn har vi fått en liten charmerande demon. Fast han stressar inte F lika mycket som han stressar mig, och det är ju bra. Lilla E håller på att bli pappas pojke och av några olika anledningar är jag överlycklig för det. Till exempel att jag inte orkar med honom.... Och att F äntligen har fått sin prins, som han själv uttrycker det.<br />
Men till dagens i-landsproblem. Vid något tillfälle har den lille demonen rafsat runt i min dator och gjort om all text i Facebook till pyttesmå bokstäver. Och ja, jag erkänner mig besegrad av en 1-åring. Hur fan gör man för att få tillbaka dom normalstora bokstäverna? Nån som vet?Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-46053823479576825162012-07-18T23:05:00.001+02:002012-07-18T23:05:56.960+02:00OjojojHär har inget inlägg gjorts sen 2010. Man skulle lätt kunna tro att jag inte varit bitter sen dess. Det är ju annars min främsta drivkraft till blogginlägg. Men oroa er inte, jag har varit och är bitter så att det räcker och blir över. Men det får jag fläka ur mig om nån annan dag. Det har ju tagit mig hela kvällen att ta mig in på min egen blogg :)Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-24838926794612630442010-10-24T20:46:00.002+02:002010-10-24T20:56:42.870+02:00Inget är braJo, det är klart det är, men jag log lite bittert åt överskriften åt mitt senaste inlägg. Gjort för hundra år sen.<div><br /></div><div>Jag är gravid, spyr och mår illa trots att jag är i v 24-25 nånting. Tröttheten tar bort allt mitt tålamod och min hjärnkapacitet. Den blivande pappan och jag är osams och har knappt kontakt alls. </div><div>Jag vill bara få vara barnet i mig. Bli omhändertagen. Känna att NÅGON vill ge mig kärlek, omtanke och värme. Min önskan var inte att vara lika ensam i den här graviditeten som i den förra. Men det är jag. Min treåring står och klappar mig på ryggen när jag spyr och säger att det kommer att bli bättre, mamma. Det får mig att bara vilja gråta över situationen. </div><div>Och som vanligt står jag handfallen och apatisk. Vad ska jag göra? </div><div>Jag har ingen vän att umgås och prata med, jag pratar inte med någon. Jag får ingen kärlek från någon. Hur hamnade jag här? </div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-28527907522157227112010-06-01T15:20:00.002+02:002012-07-20T22:58:06.166+02:00Allt är braDet är därför jag inte har något att skriva om...<br />
<div>
Jag jobbar och hinner inget annat. Det är bra. Jag älskar mitt jobb! (Förlagsjobbet alltså. Att städa och skura toaletter kommer hädanefter i andrahand. Utan tvekan.)</div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-70494321497400290072010-05-22T23:48:00.002+02:002012-07-20T22:59:00.984+02:00Ena dagen är allt skit, nästa dag känns allt nära och bra för att snabbt övergå till botten igen. <br />
<div>
Idag är dagen då allt han säger och gör berättar extra mycket att jag inte är vad han vill ha. Och det är jag inte tillräckligt stark för. Jag behöver en partner som stärker mig. I alla fall fler dagar än han sänker mig. Och jag inser att jag konstant ger honom dåligt samvete över att han inte kan motsvara mina behov. Trots att jag aldrig uttalar det. Han läser mig för bra. Han förstår och ser och är så känslomässigt insiktsfull, fast hans fasad sällar visar det. Det kommer små hintar ibland. Han frågar hur frustrerad jag är, han säger att han tror att jag känner mig ensam eftersom han inte finns för mig fullt ut. Så att jag måste vända mig om och kasta mig över något att göra för att inte börja storböla rakt ut. Han vet precis hur jag mår, men kan inte leva upp till kravet att finnas där.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Kanske blir det inget barn eftersom det inte är meningen att det ska bli något barn. Det vore kanske för grymt för alla inblandade. </div>
<div>
Idag när Isabella skulle somna låg hon och klappade på F och sa: Kaaan du inte sova med oss? Hennes bedjande röst var min. Jag är som ett barn som vill be honom att stanna lite till. Men jag är inte en sån som ber om nåt. Det skulle väl kännas som för mycket förnedring i sammanhanget. </div>
<div>
Om nån vecka eller två vet jag om jag är gravid, vilket inte känns särskilt sannolikt. Och då tror jag att vi får call it a night. Den här relationen känns inte ok just nu. </div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-29049704284070504222010-05-16T15:20:00.004+02:002010-05-16T15:33:30.296+02:00ÅngestventilBloggen är bara till för dom dåliga dagarna. Jaha, då får det väl vara så. Det har bott lite och ibland mer ångest här sista veckorna. När livet trilskas med att inte fullfölja mina förväntningar blir det tungt och ängsligt i kroppen. Skakigt i händerna, klump i magen, tårar bakom ögonen. <div>Det största problemet är som alltid, vad vill man ha ut av livet? Vad ska dagarna, timmarna och minutrarna fyllas med? För att kännas levande och med mening. Varför är dödsångesten sån att den piskar på dagarna med stress över det inte upplevda, med alla frågor som det inte finns några svar på, med tvekan, tvivel och sorgsenhet över det som inte blir eller som man inte kan påverka eller förstå. Och bristen av alltings närvaro. Nästan allt känns oäkta och frånvarande. Och som vanligt i allt vet jag inte vad det är jag vill, eller strävar efter. Vart jag vill komma. Det är bara den stora saknaden i kroppen. Vad är det jag saknar och hur ska jag slippa den här tunga sorgsenheten som förlamar min kropp rens fysiskt. Jag vill inget annat än att gråta. Från morgon till kväll. Och vad skulle det hjälpa? Jag vill att någon ska hålla om mig när jag gråter och säga: "Jag ser att du är ledsen". Är det så banalt att det är det som skulle hjälpa? Och varför är det i så fall så?</div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-20912827849288635532010-02-23T15:38:00.002+01:002010-02-23T15:40:53.936+01:00TidsbristMycket jobb för förlaget, snöskottning och diverse besök. Jag har inte tid för bloggisen just nu. Men bättre tider stundar säkert. Fast förlagsjobbet är ju sjukt roligt, så det hoppas jag inte minskar i omfattning :) Snön däremot kan dra så långt åt helvete som möjligt.Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-67263982716575194902010-02-02T09:16:00.003+01:002010-02-02T09:18:43.182+01:00PrivatiseringHär på bloggen. Eller nåt, jag vet inte vad det ska bli av den. Vi får se.<div>Just nu är jag rätt trött på den. Och jag skulle vilja skriva det jag VILL skriva, utan att tänka på VAD jag skriver. Då får jag ta mig bort från den offentliga bloggen och bara ha ER, ni som är mina närmaste kvar här. </div><div>Låt se. Låt stå. Eller så startar jag en annan blogg, dit bara ni får följa med. </div><div>Bloggibloggibloggibla.</div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-62487558416330458812010-01-31T12:23:00.002+01:002010-01-31T12:27:43.168+01:00BarnatroVarje dag fascineras jag flera gånger av vad dottern har att säga. Hennes tankar och uttryck. Inte ens 3 år gammal, men med så mycket intelligens och känsla.<div>Idag när vi kramades sa hon: "Kom närmare!"</div><div>"Men jag kan inte komma närmare", sa jag. "Vi sitter redan ihop."</div><div>Hennes svar: "Ja, mamma, vi sitter ihop som ett fint pussel."</div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-79532093081700406682010-01-27T00:32:00.002+01:002010-01-27T00:39:04.952+01:00FamiljehemligheterIgår när dottern och jag skulle sova över hos mina föräldrar hade jag glömt att ta med mig en bok att läsa. Och att somna utan att ha läst en stund är helt uteslutet. Jag vet inte hur man gör.<div>Så jag tog en pocketdeckare på måfå ur pappas bokhylla och kastade mig in i härligheten.</div><div>Som handlade om lustmord på homosexuella. Hela boken handlade om bögar och deras liv och lust. </div><div>Inget som luttrade lilla jag höjer på ögonbrynen inför, men ärligt - jag tror inte att boken kommer tillbaka till pappas samling, den försvinner nog helt enkelt på vägen. Det finns saker man måste skydda sina föräldrar ifrån. </div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-29440048212045233972010-01-23T14:42:00.003+01:002010-01-23T14:51:07.082+01:00Döden, dödenÄnnu en död i bekantskapskretsen. Plötsligt. <div>Det kan gå fort. Och man får den där hisnande känslan av tidsbegränsning igen. Tiden ÄR begränsad. Det går inte att gå runt och tro nåt annat. Och man blir morsk en stund. Tänker att det finns ingen tid för rädsla, det finns ingen tid för tvekan. Det finns bara tid för handlingar, diskussioner och känslor. </div><div>Fast sen brukar ju tiden rulla på och morskheten övergå i glömska, rädsla och lättja. Det där kan jag ta tag i om en vecka, ett par månader, nån annan gång. </div><div>Ja, det är bara att hoppas att den där "annan gång" kommer. Att inte tiden är över innan dess. För det kan den vara. Det finns en högst konkret begränsning i det här livet. Döden. I övrigt borde man i möjligaste mån behandla begränsningar som problem som kan lösas - för allt man vill kan man. Det handlar bara om att våga. Våga leva, medan vi ännu lever.</div>Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4517954404023468186.post-43314777368514031692010-01-20T13:39:00.003+01:002010-01-23T15:18:37.424+01:00Tanken slog mig väldigt plötsligt, - om man dekonstruerar frågan då - skulle man i så fall kunna ställa den såhär: Vad VILL du att meningen med livet ska vara?Louisehttp://www.blogger.com/profile/01058621193534324064noreply@blogger.com2