Idag är dagen då allt han säger och gör berättar extra mycket att jag inte är vad han vill ha. Och det är jag inte tillräckligt stark för. Jag behöver en partner som stärker mig. I alla fall fler dagar än han sänker mig. Och jag inser att jag konstant ger honom dåligt samvete över att han inte kan motsvara mina behov. Trots att jag aldrig uttalar det. Han läser mig för bra. Han förstår och ser och är så känslomässigt insiktsfull, fast hans fasad sällar visar det. Det kommer små hintar ibland. Han frågar hur frustrerad jag är, han säger att han tror att jag känner mig ensam eftersom han inte finns för mig fullt ut. Så att jag måste vända mig om och kasta mig över något att göra för att inte börja storböla rakt ut. Han vet precis hur jag mår, men kan inte leva upp till kravet att finnas där.
Kanske blir det inget barn eftersom det inte är meningen att det ska bli något barn. Det vore kanske för grymt för alla inblandade.
Idag när Isabella skulle somna låg hon och klappade på F och sa: Kaaan du inte sova med oss? Hennes bedjande röst var min. Jag är som ett barn som vill be honom att stanna lite till. Men jag är inte en sån som ber om nåt. Det skulle väl kännas som för mycket förnedring i sammanhanget.
Om nån vecka eller två vet jag om jag är gravid, vilket inte känns särskilt sannolikt. Och då tror jag att vi får call it a night. Den här relationen känns inte ok just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar