söndag 31 maj 2009

Ingen tid för magra år

Det finns inte tid för bloggen. Det är sol ute och jag är varm i sinnet. Bloggen funkar bäst om jag är depressiv och har tråkigt... Nu är jag och dottern ute i solen hela dagarna. Det dyker väl upp nåt inlägg här när regnet kommer, depressionen slår till eller det blir dåliga tider i största allmänhet :)

söndag 24 maj 2009

Rosa är en nyans av rött

Just nu kryper det en skalbagge över min skärm. Det ser fint ut, den går sin stilla gång. Den försvinner över kanten och är utom synhåll. Vart ska den? Går den på andra sidan av min skärm nu? På ovansidan av laptoplocket? Hur uppkommer instinkten som får den att gå, leta mata, föröka sig? Livet är jävligt konstigt, vare sig man är skalbagge eller människa.

"Solen badar", sa dottern ikväll när vi såg solnedgången. Att se när solen sänker sig i havet är enkelt för en tvååring. För henne är livet enkelt men ändå mycket svårt. När en ballong hon lekte med igår small och "försvann" blev hon helt förtvivlad och grät. Vilken skön känsloyttring. Att få gråta och bli tröstad och kramad över något så odramatiskt. Som givetvis var ett stort drama i hennes liv. Är det så vi gradvis ska vänja oss vid förtvivlan i livet? När tämjer vi våra känsloyttringar? Varför lär vi oss att vara så känslokalla att vi inte själva förstår vad vi egentligen känner?

Ibland tänker jag att när vi människor möts är det så osurrealistisk jämfört med livet. Men det är bara när vi inte pratar med varandra. Och det gör vi sällan. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att det kräver för mycket. Tankeverksamhet och identifikation av känslor. Svåra grejer. Själv är jag oftast tyst. Men jag tycker om att svara på frågor. Men jag ställer sällan frågor själv. Vill ju inte verka jobbig... Jag har så många frågor, så många undringar så mycket att ventilera. Men jag är tyst. Istället ligger jag vaken i timtal på nätterna. I tanken pratar jag med den jag vill prata med. Då får jag säga och fråga allt jag vill. Svaren uteblir dock. Jag tänker att jag ska säga och fråga allt det där på dagen sen. Men då är jag tyst. Svaren uteblir igen. Och så går dagarna. Helt utan surrealism.

Det är så anpassat, tråkigt, stelt, mesigt blekt och tillrättalagt. Det behövs ingen dekonstruktion för inget är nedmonterat. Och ändå, varje dag är våra val. Jag är långt ifrån oskyldig.

måndag 18 maj 2009

Hat-kärlek till tvåsamheten och Lundell

Jag har sagt det förr, jag är less på ensamheten. Just nu känner jag mig inte ensam, men frustrerad. Tvåsamheten lockar, och jag har den, men inte alls. Jag delar mina dagar, matstunder och kvällar med F. Det är underbart. Vi är ensamma tillsammans. Och det är väl just det som frustrerar. Men jag mår bra, så jag ska bara hålla käft.
Men hat-kärleken även till Lundell dök upp igår när jag lyssnade på "Tillsammans vi två". Jag orkar inte höra på honom och delar av hans texter är så pinsamma, men så träffande ibland. Så det här är jag, i känslan nu:

Vi har haft våra krig
Vi har haft våra spel
Vi har gjort det bra, vi har gjort våra fel
Det är så enkelt, så enkelt
men ändå så svårt
För att klara av det här måste man va två

Alla väntar på att deras skepp
ska komma in
Att det ska föras i hamn
av nån gudomlig vind
Men du och jag har väl lärt nu
vad som gäller här
Man får ta ett steg framåt
och se om det bär

Jag gav allt jag hade
Nu är det tomt i min själ
Känns som jag sitter fast
i ett långt farväl
Men det här hjärtat det bultar
ändå under mitt skinn
Det vill banka sig ut
för att komma in

Jag kan inte göra det här alldeles själv
Måste hitta lite hjälp just nu ikväll

Så om du inte har nåt för dig
Om din natt är lång och din dag är grå
Om du inte vet vart du ska gå
Om inte någon hör dig
Om ingen är där som kan förstå
Lyssna då på vad jag föreslår
Vi gör det tillsammans vi två

fredag 8 maj 2009


tisdag 5 maj 2009

Bråttom bråttom

Ungefär i höjd med Botkyrka sugs man in i stressbubblan. Där börjar den hysteriska trafiken. Stressgränsen går i en ringled runt stan och hämmar medmänskligheten och ökar magsyran inom en radie av många mil. Det är tråkigt. Och snabbt går det förstås att komma tillbaka in i tempot. Nu har jag schematiserat upp mina dagar här i förorten. Kompisar, middagar, dejt, ärenden, inköp, barnlämning och hämtning, museum och bio. Det gäller att ligga i. Nästa tisdag får jag åka hem och ha semester... I nån månad sådär...

fredag 1 maj 2009