lördag 31 januari 2009

Baby om morgonen

Leaving on a Mayday

Du och jag
är sträckan mellan oss

fredag 30 januari 2009

En inställd spelning...

...är också en spelning.
Fast en inställd dejt är tyvärr ingen dejt. Hur mycket jag än vrider och vänder på det. Men just idag gjorde det inte så mycket att T ringde i morse och berättade att hans son var sjuk. Jag fick nämligen en kniv i ögat igår. Så mitt utseende idag är inte till min fördel, utan att överdriva. Min charmerande lilla knivmörderska till dotter forcerade barnspärren på kökslådan igår och plockade ut en fet kniv. Sen ångade hon in med den till mig i vardagsrummet där hon, tack och lov med taskig precision, petade in den i ögat på mig. Så en repad hornhinna senare är jag inte alltför snygg med halvöppet knallrött öga och pencillinsalva i halva nyllet. Vilken unge. Fluffbebisen är sannerligen long gone.
Kanske hör T av sig för ett nytt tillfälle till dejt. Kanske hör han inte av sig. Vem vet.
Såg en galet läcker kvinna på tv hos Skavlan i kväll. Hon sa: "Det enda som är konstant är förändringen". Jodå, Elizabeth, det ska gudarna veta att du har rätt i.

Utmanad av Anna

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta om sig själv. Du som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om dina 8 fakta. I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar.

1. Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker.
2. Jag hatar och älskar andra människor, särskilt kvinnor och män.
3. Jag har dansat klassisk balett i femton år (jag vet, vem kan tro det...)
4. Jag älskar cynism och sarkasmer.
5. Jag är internetberoende.
6. Jag är livrädd för döden, och livet.
7. Jag tror på psykologi och filosofi.
8. Jag har pluggat sex år på universitet, men har ingen examen.

Jag utmanar:
Clara
Maja
Nixon
Emma
Ellinor
Wilmer
Hogga
Fredde (som bloggar på okänd ort)

torsdag 29 januari 2009

Storstad?

Kalmar detta lilla råtthål. Min storstad.
Härom veckan gav jag mig, i tristessens anda, in på match.com (eftersom tanken på qx igen får mig att ulka). Helt fel drag. Miljoner muppar tar kontakt med mig och jag måste givetvis reflektera över varför dom gör det. Det blir inga skojiga reflektioner. Själv har jag hittat tre herrar och en dam som gjort mig nyfiken. Har dom svarat mig? Icke. Detta ger förstås upphov till än fler obekväma reflektioner. Vilket jävla ställe. Igår pluttade jag iväg ett mail lite på måfå till en herre som tycktes relativt ok, man får ju tydligen inse sin begränsning här i världen... Och idag när jag får svar kan jag snabbt hajja att han är bästa polare med ett av mina "gamla" ligg. Men va fan. Känner jag fyra pers i Kalmar så ska han givetvis va kompis med en av dom. Genast avlagd. Jag måste avsluta mitt medlemsskap i match innan jag tar livet av mig. (Sinne för drama)
På nyår spenderade jag kvällen med tre andra personer, två av dom visar sig också ha haft ihop det med detta "gamla" ligg. Kära nån, visst är han en aktiv herre, men måste alla jag träffar i Kalmar ha idkat närmare umgänge med honom? Ja, det finns mer buksysteri i denna historia, men jag nöjer mig med att tycka att Kalmar uppenbarligen består av för få personer för att det ska kännas bekvämt för mig. Tack och lov att Byxelkrok till största delen består av folk över 74, och att jag inte legat med nån av dom... Med tanke på att byn innehåller ca 150 pers kunde det annars bli en riktigt god soppa.
Jaja, imorrn ska jag i alla fall till stan för att fika med en herre som INTE har sitt ursprung i Kalmar, utan däremot i Trångsund. Denna lilla förort som även jag föddes in i. Nu sitter han och jag på varsin sida om Kalmarsund och tänkte ses halvvägs. Han har gjort mig nyfiken länge nu och det ska bli spännande att ta en närmare titt på karln. Med tanke på att jag tror att han läser min blogg så förstår jag inte alls hur han kan tänka sig att träffa den här bitterfittan, undra om han bara säger att vi ska ses för att jag ska sluta tjata, haha. Den som lever imorrn får se.

tisdag 27 januari 2009

Mix Megapol

När jag var tonåring och mina föräldrar lyssnade på Svensktoppen så undrade jag om det här med musik är en åldersfråga. När jag nu skrålar glatt åt låtarna på Mix Megapol är jag långtifrån Metallica, Sisters of Mercy och Morgana Lefay. Musik som jag klädde mig svart till och älskade under många år. Det har bergis med åldern att göra! Med viss oro tänker jag att jag kanske om fem år kan alla texter och sjunger med i alla låtar Scotts gör. Fasa. Å andra sidan kanske lilla pojken Henke (tror jag minsann han heter) vuxit till sig lagom då och har blivit en man. Då kan jag stå på dansgolvet i nån folkpark och som en avdankad ungdom på väg mot det slutliga förfallet sjunga med Henke och tråna lite sådär som snart 45-åringar gör efter nyblivna män. FASA.

Det blev en resa till Kalmar igår, fastän jag tvekade länge. Men den där lägenheten och lite andra ärenden drog. Kanske också tanken på att sitta och ruttna ännu en dag här i min stuga hjälpte till att få iväg mig.
Lägenheten kändes inte hundra. Och jag tänker att det är ganska kort tid av tristess kvar här och det är bättre att jag skaffar ett annat boende till nästa vinter.
Efter en hel del ågren hörde jag också av mig till F. Istället för att be mig dra åt helvete så gjorde han det lätt för mig. Tack gode gud för storsinta, goda människor. Dimman lade sig som filmjölk över landskapet och jag bad att få stanna kvar hos honom. Vi hade en bra diskussion på kvällen även om det finns tusen saker till jag vill säga och att förlåt aldrig kan rädda min skam, så känns det ok. Halva natten låg jag sen vaken och funderade över allt runt detta. Kan nån snälla stänga av min hjärna?!
Nu är jag och lilla dottern hemma igen och jag känner hur känslan av koma vill ta över, som vanligt. Jag tror att det är tiden till låns som tar all min energi. Att till låns få vara i närheten av den man som skänker mig sån trygghet och sånt lugn jag inte känt på över femton år. Att få känna den underbara känslan och hela tiden veta att den på olika sätt är tidsbegränsad. Heaven and hell.

Här hemma är mitt hus förjävla äckligt. Jag måste verkligen storstäda. Måste måste storstäda. Första bara lite koma, nåt dygn eller två :)

söndag 25 januari 2009

Under askan glimmar glöden

Nästa vinter är jag inte kvar här. Den här svarta ledan gör mig till Jack Nicholson i The Shining. Bildligt och bokstavligt. Jag går genom det tomma hotellets korridorer och ser spåren efter dom som bott där. Varje spår andas in mer tomhet i huset.
Alla vintrar jag bott här har haft ett syfte. Den enda vintern som inte hade det flydde jag ifrån genom att bo i storstan under sex månader.
Den här vintern trodde jag skulle handla om fördjupning. Att få lära känna en person som jag var så nyfiken på. Vi skulle ge varandra vintern för att se om vi kunde bygga upp något av våra tankar och önskningar. Det blev inte så. Det tog slut innan det ens började. Jag vet inte vad som gick fel. Antagligen hade jag för fula kläder, luktade illa, tycktes för bräcklig, var för tråkig, oattraktiv och menlös, för krävande och reflekterande. Kanske hade jag bara fel kön. Fast jag tror faktiskt inte att det hängde på det, det var nog snarare något av det andra jag räknade upp.
Sånt är livet, och nu sitter jag här utan planer och med ett ledset inre. Jag dög inte och att han inte ens ville ge det en chans gör lite för ont.

Så nästa vinter är jag inte kvar här. Jag är på en mycket bättre plats där livet går att levas, där det finns hopp och glädje. Man måste få själslig värme under vintern för att orka ta sig till våren.
Nu försöker jag hitta guldkornen. Clara kommer hit i februari. Jag SKA träffa Susan under februari, här eller där, men mötet är inte förhandlingsbart. I mars åker jag till Malin, och det ska bli fantastiskt roligt. Sen kommer våren sakta krypande efter påsk, och med våren kommer människorna hit till ön. Sen rullar det på.
Och imorgon hoppas jag på att få titta på en lägenhet strax utanför "storstan". Kanske vill jag inte ens ha den, men den inger hopp. Under askan glimmar glöden. I all vilsenhet finns vägar bort från döden.

En andra chans

Äntligen har jag sett den filmen! Det har inte blivit av tidigare men ikväll fick jag äntligen se den. Jag tyckte om den. Som vanligt får man bortse från american-dream-dravlet, filmen var ju amerikansk, men själva essensen var faktiskt fin.
Som förälder har jag blivit omåttligt blödig. Känslor som jag kan identifiera mig med som har med barn att göra berör mig starkt.
Och familj. Tanken på familj har vuxit i och med min dotter. Tidigare har jag levt relativt lätt i min tro på att ensam är stark. Jag har aldrig haft en egen familj. Det har varit jag mot världen, nu är det jag och min dotter mot världen. Den bördan är för tung. Jag sitter beklämmande fast i känslan av att vara över, utanför, till och med övergiven. Jag vill bli gammal i en familj. Det är något grundläggande och nödvändigt i den mänskliga gemenskapen, att inte behöva stå fast och klara allting själv. Ingen människa är så stark, ingen människa klarar det. Vi är inte gjorda för det. Det finns inget jag önskar mer än att få omfamna tryggheten i att tillhöra en gemenskap. Höra hemma någonstans. En familj, som det portabla kungarike vi alla förtjänar. Jag är den sista att erkänna det, men jag vill inte vara ensam längre.

lördag 24 januari 2009

Två ord

Öm kropp
Plus minus
Goda vänner
Sårad själ
Onda fiender
Grått väder
Tungt huvud
Ömkligt ensam
Gulligt barn
Jobbig katt
Fruktlöst längtande
Låg energinivå
Hoppfull ändå

fredag 23 januari 2009

Kom närmare, snart är dagen över

När jag stekte pannkakor tänkte jag på dig, älskade Lilla Li. Inte för att jag förknippar dig med pannkakor utan för att en låt av Lundell dök upp på random i spelaren och den fick mig att tänka på dig. Förlåt, jag vet hur mycket du hatar honom :).
Men Li, vi har sett varandras fel och varit med om en del och för det älskar jag dig så innerligt. Födda samma dag i oktober är du min tvillingsjäl i kropp och tanke. Om du dör, dör jag. Så om inget annat än för min skull, stanna kvar i det här livet!

I januari kan du känna dig dyster
hela mars är en återvändsgränd
Det är en svart svart sol på himlen varje dag
och hela världen tycks gräva sin egen grav
Men det finns ett liv
för såna som du och jag
Det är inget fel på oss, men det tar ett tag
att hitta hem
här igen
Var inte rädd lilla älskling
du klarar dig fint
och tänk på dom som aldrig nånsin
törs röja med en min
Att det är gott att leva
Det är gott att finnas till, trots allt

torsdag 22 januari 2009

Klagomuren

I natt har dottern hostat så gott som oavbrutet. Jag har gjort ett antal försök att få i henne vatten, hostmedicin, alvedon och näsdroppar. Det har resulterat i illvrål och vägran. Sovit har jag gjort några gånger mellan alla hostningar, några minuter då och då. Katten har blivit väldigt irriterad över att få sin nattsömn störd och bitit mig vid ett par tillfällen innan jag slängt ut honom och stängt dörrn. Stackars honom, och stackars många andra som har jobbiga liv.
Nu ska jag bara hämta in ved och få igång brasan så att det blir mer än 16 grader här inne, diska upp efter frukosten och byta blöja på barnet innan jag kan laga lunch för att mata dottern med innan jag ska diska upp igen och läsa en bok för henne innan jag lägger henne så hon kan sova lite middag medan jag viker ihop den torra tvätten och laddar maskinen igen och börjar förbereda för middagen under tiden jag plockar upp en del leksaker och överbliven mat från golvet och rensar kattlådan och håller brasan vid liv. I bästa fall ringer mamma bara två gånger under dagen och frågar hur vädret är och berättar för mig hur jag borde sköta mitt liv bättre. Jag hoppas hon påpekar att jag inte ska glömma att vattna blommorna också, så att jag inte glömmer dom. Hela dagen kommer att passera under dotterns pipiga gnällande, hostande och snörvlande. Själv har jag 39 graders feber, satans så ont i ryggen och taggtråd i halsen. Vem fan bryr sig?

tisdag 20 januari 2009

På väg hem

Har just kommit hem från Kalmar. En slags hemkomst. Den vardagliga. Är det inte att komma hem som ska vara en schlager? Ingen jävla schlager här i alla fall. För att citera en annan blogg, helt utan anledning. Är det Per Hagman som myntat uttrycket i och med sin bok? Eller har han i sin tur snott det från nån annan? Jag tycker inte om Per Hagman vilket det än är. Har aldrig läst honom eller träffat honom, men jag är bra på att ha ogrundade, förutfattade meningar. När jag var hos Fredrik på Marstrand för ett par år sedan skulle Hagis komma dit, men jag skyndade mig iväg innan han kom. Annars kanske jag hade blivit tvungen att ändra åsikt! Och sånt går inte för sig. Fast allra mest flydde jag av oro för nån slags kokainorgie. Och i såna sammanhang hör jag inte hemma.
Ja, nu har jag villat bort mig, det var nåt annat jag hade tänkt skriva om. Men jag är ju så trött.

Två dagar i stan gör mig som bekant lite trött. Anspänningen är värst, flera olika. Att aldrig veta vad som komma skall. När dottern ska förstöra mattan, samlar-glaset eller soffan hos F som vi bor hos. Eller hur mycket hon ska skrika, hosta eller sparka sig igenom natten och förstöra både dag och natt för honom. Jag orkar inte ha andan i halsen dygnet runt. Eller anspänningen över vilken intrig jag ska dras eller lockas in i, eller vilket utrymme känslorna ska få. Att trycka undan tankar och känslor som inte får finnas gör mig helt utmattad och jag börjar undra om det är värt det. Att apatiskt vända ryggen till kräver mer än det motsatta, det är tydligt. Kanske för att det inte resulterar i något. Mer än det undertryckta.
Men det är givetvis bara en fråga om tid. Tills jag hittar den plats som finns för mig där känslor är lika tillåtna som önskade. Alla vägar leder hem. När jag ställde den citerade frågan till en person härom veckan - "Hur många drömmar har du kvar när du fyllt 25, hur många stora planer, hur många vägar hem?", så svarade han; Alla vägar leder hem. Jag älskar det. I hela mitt liv har jag tänkt förtvivlat att jag måste hitta just den väg som leder hem för mig. Men det är så mycket enklare än så. Så mycket enklare och hoppfullare än så. Alla vägar leder hem.
Vid mitt hem finns det jag är värd och det jag behöver. Jag kan bara fortsätta gå. För alla vägar leder mig dit.

lördag 17 januari 2009

Behov

Jag vill känna fingrar genom mitt hår
och över min kind
Jag vill känna händer som rör vid min hals
tar på min hud

Jag måste sälja mig
för att få det

torsdag 15 januari 2009

Lugn och fin

Jag tycker inte om ungar som uppför sig som ungar. Skriker och gapar, ska ha saker och sparkar med benen. Min dotter har alltid varit som en harmonisk fluffbebis i jämförelse med andras. Tills idag.
Hon vill ha glass. Glasch. Och när jag säger att det inte blir någon glass, vi ska äta mat snart, då går hon och hämtar en bok hon har, bläddrar fram en bild på en glass, pekar på bilden, sen på frysen och säger bestämt - glasch. Jag säger igen, det blir ingen glass vi ska äta mat snart. Varpå ungen börjar illtjuta och stampa med fötterna i golvet och pekar upprepade gånger på bilden av glass i boken och sen på frysen. Om och om igen, medan illtjutet tilltar. Jag sätter mig ner och kramar om henne och säger - jag märker att du är arg och ledsen nu. Det ska visst ligga en fin pedagogik i att göra så, bekräfta barnets känslor. Varpå barnet dunkar huvudet i väggen och stampar ännu hårdare med fötterna.
Jag sätter snabbt upp henne i hennes matstol och medan jag slänger upp lax och potatis på hennes tallrik stoppar jag i öronpropparna. Är det nu det börjar?

onsdag 14 januari 2009

Love



Idag fick jag ett halsband på posten. Det är Linda Eriksson som har gjort det, hennes blogg finns i min blogglista här bredvid (Dreams of Pearls). Det är en plåga att gå in på hennes blogg eftersom jag älskar hennes smycken och skulle vilja ha dom allihop!
Det här halsbandet blev precis så fint som jag hade hoppats på, och jag ska bära det med evig kärlek till min älskade lilla dotter.

Att gifta sig eller inte gifta sig, det är frågan

Det här med giftermål har aldrig lockat mig. Jag har inte riktigt förstått nyttan med det hela. Det senaste halvåret har en barndomsvän sagt till mig många gånger - gift dig ALDRIG. Hennes man ringde hem till henne en dag från jobbet och sa att han inte skulle komma hem mer. Han skulle samma dag flytta hem till sin 20 år yngre, blonda, silikon-patte, oj förlåt jag menar givetvis flickvän, och där stod och står min vän med deras tre underbara barn i det alltför stora huset.
Men ändå.
Det är väl åldern.
En stilla undran över varför inget har velat dela sitt liv med mig. Visserligen tycker jag själv att jag är ovanligt påfrestande att leva med, men av vad jag förstår genom världshistorien så har värre människor än jag blivit friade till.

För några månader sedan kom jag så nära jag antagligen kommer att komma. Min vän sa, men öh kan inte vi förlova oss så att jag kan få sätta in en annons i tidningen. Jaha, och där brände jag givetvis mina broar genom att inte genast säga ja. Nu har ju karln hunnit lära känna mig och dragit tillbaka varendaste en av alla tidigare intentioner till gemenskap. Varför var jag så stingslig? Vad väntade jag mig? Sammetslakan, champagne och knästående? Romantik är väl för fan inget för mig. Det var väl fint på nåt sätt. Varför väntade jag ett par veckor innan jag svarade, jo du det där lät väl som en ok idé. Vad trodde jag att jag hade råd att vänta på, Kärleken?

Själv har jag friat en gång. Eller flera gånger till och med, fast till samma person. Hon var också lite stingslig, uppskattade väl inte att bli friad till via mail kanske. Jag vet att det inte hade hjälpt om jag friat på ett vettigt, normalt sätt, hon hade ändå sagt nej. Men ändå, det kanske var mina 15 minutes of fame i Äktenskapsvärlden och då kunde jag väl ändå gjort det ordentligt, gett mig den (för att inte tala om hennes) värdighet. För det var äkta. Men ack så taffligt gjort.

Så är det med mina nära-äktenskap-upplevelser.
Men ändå.
Det är väl åldern.
En stilla undran över varför inget har velat dela sitt liv med mig.

tisdag 13 januari 2009

Made in Sweden

Jag orkar inte med min dotter just nu. Hon är gnälligare än döden och jag är själv jävligt less på livet. Efter nåt dygn i Kalmar är jag tillbaka i min tristess i hippie-hyddan. Inte för att det är särskilt livat alls i Kalmar, men mätt i tristess så är det ändå värre här. Mitt tålamod räcker knappt till att stå ut i mitt eget liv, hur ska det bli nåt över till barnet?
Frustrationen kryper och ålar längst upp i ryggraden och sprider sig ut mot skuldrorna. Konstigt nog är den varm. Jag undrar vad den består av?
Jag är beredd och redo att ta emot botemedlet mot Tråktider. Kan man få en kärleksfull man på recept? En fylla, en hängiven kvinna eller sjukhelvetes med inspiration och kreativitet nog för att skriva klart en C-uppsats? Kan doktorn skriva ut ett recept så är jag redo! O ja.
Något, antagligen sammanfattad erfarenhet, säger mig att jag får hålla till godo med annat. Som vanligt. Bitter? Å nej, det är ju ett fult ord!
Men apropå så börjar Made in Sweden i morgon. Laila Bagge och Andreas Carlsson ännu en gång i samma program. Ja förlåt, Anders Bagge, du är helt enkelt inte lika intressant som dom andra två. Trots att jag är fullkomligt galen i män fulla med smycken och tatueringar. Men sorry Anders, i det här gänget hjälper inte ens det. Så att sitta i min iskalla soffa i mitt oisolerade hus i detta jävla vinterland och se på Andreas och Laila - DET är vad jag får hålla till godo med. Och om det säger jag inget. Det talar för sig självt.

söndag 11 januari 2009

Jag är ensam! Halleluja!

För första gången sen dottern föddes, jag tror att det är ungefär 20 månader sen (känner alltid en viss stress när folk frågar hur gammal min unge är och jag inte har koll på det, så jag brukar räkna efter nån gång ibland eftersom det varit så pinsamt dom gånger andra småbarnsföräldrar påpekar att den ålder jag uppgivet inte helt verkar stämma. Känsligt sånt där tydligen.) är jag ensam!! Men jag tycks inte ha förstått det. Jag tror att hon ligger och sover en liten tupplur, för just nu när jag läste en skitrolig blogg så kvävde jag skrattet så gott det gick och liksom morrskrattade i mitt inre, för annars skulle jag kanske väcka henne. Men hon är ju inte här, jag kan skratta jättehögt om jag vill. Fast oftast känner jag ingen större anledning till det, så jag skulle väl bara skrämma mig själv om jag gjorde det. Men det kanske finns andra saker jag skulle kunna hänge mig åt nu när jag är barnlös ett par timmar. Men jag tycks ha glömt vad man gör i ett barnlöst liv, jag tror att jag ska ägna friheten åt att gå och lägga mig en stund. Fryser som vanligt och det kan bara duntäcket råda bot på. Kanske kan en stunds horisontalläge också råda bot på den huvudvärk som gårdagen gav mig. Det var egentligen inte alls någon skitdag igår, det bara kändes så. Natti!

fredag 9 januari 2009

Får jag lov?

Får man som småbarnsmorsa erkänna att man spenderar fredagkvällen med att titta på Let´s Dance? Är det vad alla föräldrar gör med sina fredagkvällar? Så att jag helt legitimt kan erkänna mina pinsamheter menar jag. Eller finns det föräldrar som fortfarande har ett liv postumt barnen?

Hur som helst. Let´s Dance. Det var ett par timmar sen nu. Jag minns bara Laila Bagge. Ett sånt läckert våp. Carl-Jan, en sån skojig oformlig gubbe. Vem mer? Jag har redan glömt alla. Utom Laila förstås. Heja Laila för fan.

onsdag 7 januari 2009

En blogg är en blogg är en blogg

En offentlig dagbok. Eftersom tanken inte existerar fullt ut utan vittnen.
Det är roligt att skriva blogg. Och det är ännu roligare när någon läser den. För att inte tala om när någon säger att den tycker om att läsa bloggen! Heyday :)
Men också, så hämmad jag blir när jag förstår att någon läser det jag skriver. Prestationsångesten smäller till och plötsligt måste jag börja visa hänsyn. Say what? Är det därför jag har en blogg. För att visa hänsyn?

Ibland när jag läser böcker tänker jag - hur fan vågar han skriva si eller så när han vet att hans mamma, barn eller flickvän läser det sen. Eh...det är inte svårt att förstå att jag inte lyckas skriva mer än femtio sidor på varje roman jag börjar på.

Är det min uppgift att skona? Det finns inte mycket jag själv avskyr mer, än just att bli skonad. Att skona någon tyder inte på respekt, och det tyder inte heller på kärlek. Mina närmaste vänner skonar mig sällan, det är så jag vill bli älskad. Den här sparven tycker om sanningar och bryter inte ihop alldeles av att få se saker för vad de är. Möjligtvis rasar världen och måste dekonstrueras. Men vad ska vi annars göra med vår tid? Handlar inte varje dag om att göra val och bygga upp en sanning efter en annan för att gå stegen framåt, i stället för åt något annat håll? Det blir nog inte enklare, eller svårare, än så. Norén typ...

tisdag 6 januari 2009

Håll till godo

Min inspiration uteblir. Det blir så i bland.
Särskilt när man suttit på YouTube och försökt sig på teknikens under en stund. Det enda jag ville var att kunna lägga upp en video här. Hur svårt ska det va? *grrr*

Låt se om det gamla hederliga länkandet fungerar. Tråkigt, men håll till godo. Med denna söta flicka och hennes gulliga sång.

Delta Goodrem - Lost Without you

fredag 2 januari 2009

Det blir aldrig som man tänkt sig

Klyschor är avskyvärda saker man tar till när inget annat i hela världen räcker till, eller när ett samtal är så uttråkande att det inte ens är värt en egentänkt replik.

Att travestera eller referera däremot är galet användbart, och kräver trots allt lite mer intelligens. Eller i alla fall kunnande. Eller egentligen inte. Eftersom jag just inser att jag skulle kunna skriva en lång roman enbart av variationer på redan sagda ting. Fast å andra sidan, är inte alla romaner redan sagda? Det gäller bara att förändra uttrycken så pass att läsaren inte känner igen sig. Däri må författarens talang ligga.

Och nu har jag redan glömt vad jag från början tänkte skriva i det här inlägget. Det är möjligt att det handlade om en man, så rädd för sanningen om sig själv att han väljer lögnen. Det är också möjligt att det skulle handla om en man så livrädd för att bli sårad att han mycket hellre sårar. Men det känns så ointressant att skriva om. Jag trodde att den här dagen skulle handla om död, men den visade sig handla om återfödelse. Och i en födelse ryms bara det vackra och rena.

torsdag 1 januari 2009

Social hangover

Tre dagar i stan kanske inte gör vem som helst matt, men personligen blir jag blir helt slut. Det är ungefär som att komprimera sex månader av mitt sociala liv på några få dagar. Räknat i mänsklig kontakt. Men märk väl, det har bara genererat i att jag gråtande ringt två gånger till min bästa vän, i övrigt tycker jag att jag skött det hela på en hyfsat acceptabel nivå. Vissa stunder har jag till och med uppträtt som en trevlig person. Nu måste jag med andra ord vila upp mig. Till nästa nyår?

Jag undrar om det är min brist på kommunikation som gör att jag ställer högre krav än tidigare på den lilla kommunikation jag tillåts. Är det förlusten av vardagsbabbel som gör att jag ledsnar efter tio minuter när diskussioner rör sig kring lata fraser om det självklara. Jag slutar lyssna, försöker bereda väg för annat, börjar leta efter signalerna från det som inte sägs men som måste finnas.

För övrigt har jag på dessa dagar sett film. Äntligen har jag fått återse det underbara berget Brokeback, det var alltför längesedan. Känslan blev dock inte total då filmsällskapet rätt ofta högg ett svärd genom stämningen genom att påpeka till exempel hur snygg en lampa var, eller att man verkligen inte borde hoppa ner i vattnet sådär från en hög klippa, när man inte vet vad som döljer sig under ytan. Som straff ska jag inom snar framtid bjuda honom, min älskade bög, på en blandning av krossade kikärter och koriander. Ljummen. Jag ska sitta mitt emot honom vid bordet och med spänning iaktta honom under ätandet och nyfiket fråga hur det smakar.
Sen sågs också Sex and the city-filmen. Jag tänker inte säga ett ord om hur fruktansvärt dålig den är, då jag inte vill få hemstickade rödstrumpor skickade till mig på posten.
Idag försökte jag titta på Into the wild. Jag var nog inte på humör, tålamodet hade till slut trutit och det gick inte att varken sitta, ligga eller stå i soffan längre. Så kom punkten när jag blev så förbannad att jag slutade titta helt. Ett citat blinkar upp i rutan. För övrigt jävligt märkligt att göra en film som består mest av färdigskrivna och uttjatade citat. Eller nåt, jag vet som sagt inte, jag orkade inte se särskilt mycket alls. Men detta är citatet: "Om vi erkänner att livet kan regleras av anledningar är möjligheten till liv förstört." Ursäkta, men vad FAN betyder det? Snälla snälla, jag vädjar till dig, ja just dig, förklara för mig! Innan vansinnet tar över orden och gör dom till sina. Som jag har vridit och vänt på den där meningen nu hela dan, och till vilken nytta? Ingen. Gah!