söndag 24 oktober 2010

Inget är bra

Jo, det är klart det är, men jag log lite bittert åt överskriften åt mitt senaste inlägg. Gjort för hundra år sen.

Jag är gravid, spyr och mår illa trots att jag är i v 24-25 nånting. Tröttheten tar bort allt mitt tålamod och min hjärnkapacitet. Den blivande pappan och jag är osams och har knappt kontakt alls.
Jag vill bara få vara barnet i mig. Bli omhändertagen. Känna att NÅGON vill ge mig kärlek, omtanke och värme. Min önskan var inte att vara lika ensam i den här graviditeten som i den förra. Men det är jag. Min treåring står och klappar mig på ryggen när jag spyr och säger att det kommer att bli bättre, mamma. Det får mig att bara vilja gråta över situationen.
Och som vanligt står jag handfallen och apatisk. Vad ska jag göra?
Jag har ingen vän att umgås och prata med, jag pratar inte med någon. Jag får ingen kärlek från någon. Hur hamnade jag här?