lördag 22 maj 2010

Ena dagen är allt skit, nästa dag känns allt nära och bra för att snabbt övergå till botten igen.
Idag är dagen då allt han säger och gör berättar extra mycket att jag inte är vad han vill ha. Och det är jag inte tillräckligt stark för. Jag behöver en partner som stärker mig. I alla fall fler dagar än han sänker mig. Och jag inser att jag konstant ger honom dåligt samvete över att han inte kan motsvara mina behov. Trots att jag aldrig uttalar det. Han läser mig för bra. Han förstår och ser och är så känslomässigt insiktsfull, fast hans fasad sällar visar det. Det kommer små hintar ibland. Han frågar hur frustrerad jag är, han säger att han tror att jag känner mig ensam eftersom han inte finns för mig fullt ut. Så att jag måste vända mig om och kasta mig över något att göra för att inte börja storböla rakt ut. Han vet precis hur jag mår, men kan inte leva upp till kravet att finnas där.

Kanske blir det inget barn eftersom det inte är meningen att det ska bli något barn. Det vore kanske för grymt för alla inblandade.
Idag när Isabella skulle somna låg hon och klappade på F och sa: Kaaan du inte sova med oss? Hennes bedjande röst var min. Jag är som ett barn som vill be honom att stanna lite till. Men jag är inte en sån som ber om nåt. Det skulle väl kännas som för mycket förnedring i sammanhanget.
Om nån vecka eller två vet jag om jag är gravid, vilket inte känns särskilt sannolikt. Och då tror jag att vi får call it a night. Den här relationen känns inte ok just nu.

söndag 16 maj 2010

Ångestventil

Bloggen är bara till för dom dåliga dagarna. Jaha, då får det väl vara så. Det har bott lite och ibland mer ångest här sista veckorna. När livet trilskas med att inte fullfölja mina förväntningar blir det tungt och ängsligt i kroppen. Skakigt i händerna, klump i magen, tårar bakom ögonen.
Det största problemet är som alltid, vad vill man ha ut av livet? Vad ska dagarna, timmarna och minutrarna fyllas med? För att kännas levande och med mening. Varför är dödsångesten sån att den piskar på dagarna med stress över det inte upplevda, med alla frågor som det inte finns några svar på, med tvekan, tvivel och sorgsenhet över det som inte blir eller som man inte kan påverka eller förstå. Och bristen av alltings närvaro. Nästan allt känns oäkta och frånvarande. Och som vanligt i allt vet jag inte vad det är jag vill, eller strävar efter. Vart jag vill komma. Det är bara den stora saknaden i kroppen. Vad är det jag saknar och hur ska jag slippa den här tunga sorgsenheten som förlamar min kropp rens fysiskt. Jag vill inget annat än att gråta. Från morgon till kväll. Och vad skulle det hjälpa? Jag vill att någon ska hålla om mig när jag gråter och säga: "Jag ser att du är ledsen". Är det så banalt att det är det som skulle hjälpa? Och varför är det i så fall så?