söndag 27 december 2009

*fnyser*

När det kommer till relationer med män så är jag väldigt, väldigt, VÄLDIGT cynisk. Och i ärlighetens namn blir jag bara mer och mer ointresserad av det hela, särskilt som den där cynismen späds på för varje gång man tror att det kanske dykt upp en vettig man. Vettiga män finns inte i verkligheten, bara som tjusig rekvisita i fantasin. Såvida de inte är gifta eller homosexuella förstås. Och vad hjälper det? Inte möcke.
Jag förstår inte ens varför jag lägger ner tid på att tänka på detta, men det bara dök upp i mitt huvud just nu. Att fy fan - så trött jag blir.
Och därmed är den tanken ett avslutat kapitel.

torsdag 17 december 2009

Alltid svart

För er som känner mig kommer det inte som nån överraskning att jag kom hem med en svart festklänning och svarta skor från shoppingen... Det vore snarare en gigantisk överraskning om jag lyckats hitta något i en annan färg.

Idag har F varit här och vi har pysslat runt i restaurangen. Ser verkligen fram emot nyårsafton, jag tror att det kommer att bli en oförglömlig kväll! Hoppas bara att vi organiserar ihop alla delar. Men det tror jag att vi gör.

Isabella var strålande i Luciatåget i kyrkan! Trots att hon var skitsur och bara stod och ropade efter morfar hela tiden. Jag fick hålla hårt i henne och när jag släppte henne för att ta tag i en annan unge som var på väg åt felaktigt håll så drog hon snabbt som fan nerför mittgången och kastade sig i morfars famn. Succé med andra ord! En sån där charmig, gullig barnsuccé som det blir när små ungar gör något normöverskridande. Sånt gillar jag, att hon vet vad hon vill och skiter i hur det borde vara.

lördag 12 december 2009

Bröllop bröllop bröllop

Åh vad jag längtar till bröllopet nästa måndag! Så mysigt det ska bli att vara med på den absoluta kärleksfest som jag vet att det kommer att bli. Och så vackert att få se S och A, dessa två underbara människor. I samling av alla de fina människor som de har omkring sig. Tänk att få vara med och uppleva det! Jag tror jag längtar ihjäl mig. Nästa lördag åker jag och dottern iväg. Hon har provat klänning ikväll, en blå fin sammetsklänning som hon har fått av Malla. Hon är som en liten dröm i den. Näst efter S kommer hon att vara festens pärla.
Tror jag ska försöka hitta en klänning som jag kan ha både på bröllopet och sen på nyårsfesten. Är sugen på att hitta en röd klänning. Hör och häpna. Ska försöka att inte komma hem med nåt svart som vanligt...
Hoppas verkligen att det blir tillfälle att träffa Patrik också. Den här gången kommer jag INTE att fega ur. Det finns det heller ingen anledning till.

Imorgon ska dottern gå i ett luciatåg i kyrkan. Hon kommer att vara så söt och fin, det kommer bli ljuvligt att se henne.

Mina föräldrar börjar komma till ro i sitt nya hus här på ön. Det är ett hus som jag älskar. Jag hoppas att dom känner likadant och upplever att det är ett hem som de vill stanna kvar i. Närheten till Isabella är det mest positiva. För både henne och dom. Bara små saker som att dom på nån halvtimme kan köra till kyrkan imorgon och se Isabella i Luciatåget.

fredag 11 december 2009

Scorpions - Send Me An Angel

Here I am
Will you send me an angel?

söndag 6 december 2009

Uthärdligt?

Lyssnade just på Mustafa Can på tv. Han sa att kärlek kan vara att härda ut tillsammans med någon. Mitt cyniska hjärta gör volter av den realistiska och helt underbara beskrivningen av fenomenet kärlek. SÅ vill jag ha min kärlek. DET är vad man kan begära av kärleken.

måndag 30 november 2009

Osmart

Ibland är jag korkad. Som när jag läser en så läskig bok att jag knappt kan sova på hela natten. Och är som en zombie dan efter. Det vill säga idag.

Vi har varit i värmen och haft det mycket bra. Det var 26 grader och sol när vi lämnade Las Palmas, i Kalmar var det 6 grader och kolsvart. Tydligen första advent också. Julen känns främmande men för Isabellas skull ska jag försöka statuera lite traditioner i år.

Försöker hitta en vettig länk till Jöbacks underbar "Viskar en bön i natt" men detta är det bästa jag hittar. Lyssna på den, så vacker, och det närmaste julstämning jag kommer denna dag.

tisdag 17 november 2009

Up to date

Jag är lite för trött för att skriva egentligen. Det finns alltid ursäkter för allt. Min pappa anser att det är min specialitet. Att ursäkta mig. Både för min existens och när jag inte vill ta åt mig kritik. Det finns annat att skylla på. Mig är det aldrig fel på. Trots att hela jag är ett enda stort fel. Enligt mig själv. Men inte just när jag får kritik tydligen.

Det finns många bra bloggar, Susans och Majas är suveräna läs dem - Dictum Factum och A Sunday Kind of Love. Se listan här till höger (jag är för trött (lat antagligen) för att länka direkt).
Att läsa andras bloggar är fantastiskt, ända tills man inser att det ger prestationsångest. Det går inte att skriva lika bra, intressant och kunnigt. Men ok ok, det får vara så då. (Tänkte just skylla på nåt, men så hörde jag pappas ord... dammit.)

Vi har varit på resa. Via tåg till Kumla och Örebro. En mycket bra resa. Dotterna har haft det underbart. Och våra (ja, hennes egentligen) släktingar är smarta, intellektuella, känsliga, ödmjuka, generösa och helt enkelt världens finaste.

På lördag åker jag och Isabella till Kanarieöarna med F. Att jag inte opponerade mig utan bokade resan utan yrsel och knot igår innebär troligtvis att jag gett mig fan på att åka (självinsikten är det si och så med). Pass fixade, lugnande inför flygresan utskrivet och en resväska framplockad. Vi ska visst åka. Shit. Jag ska klara det här. Och det ska bli skitbra. Sol, värme och bad. Ahhh. Fokus på det positiva och känslan efteråt när jag klarat det och bara vill fortsätta resa mer och mer. Japp. See you in the sun...

fredag 6 november 2009

Närvaro

Jag älskar
de stunder då jag släpper allt annat och bara
tittar på min dotters små fina händer
känner på hennes ofattbart mjuka kinder
luktar på hennes blonda hår

Då finns utrymme att älska oändligt.

torsdag 29 oktober 2009

Bara

irriterad så ini helvete. På allt möjligt. Som Ölandsbron till exempel. Där det ALLTID arbetas = enfiligt och 30-50 kmh. Idag såg jag på skylten att vägarbetet beräknas vara klart december 2011. Men för faaan. Dom har reparerat den där bron sen jag flyttade hit, 2003. Är den inte helt ombyggd från topp till tå snart?? Finns det mer att reparera? Jaja.

Mitt barn tjatar och får utbrott konstant nuförtiden. Ja, den senaste veckan då. Det räcker för mig för att börja skönja ett personligt nervsammanbrott. Tänk om jag bara kunde få hjälp med henne ett par timmar nån gång, så jag fick rensa min egen hjärna. Det känns som om jag ska bli vansinnig när jag aldrig får vara ifred. Idag somnade hon 21.21. Hon vaknade 08.03 imorse. Sen dess har hon hållt på.
F planerar vår resa och jag undrar hur fan jag ska orka. Inte bara med mitt barn, utan framför allt mig själv då. Jag kommer ha skitjobbigt och vem kommer att ta hänsyn till det? Varken Isabella eller F i allafall. När vi är med F har jag nästan två barn. Han kräver minst lika mycket uppmärksamhet som Isabella, och oftast samtidigt. Jag blir helt kajko i huvudet. Och han har bara lust att uppmärksamma henne när det passar honom, övrig tid ska hon bara "vara där". Så han är ingen avlastning. Mitt jag är för det mesta oväsentligt. Det blir mindre roligt när vi ska göra något där jag behöver stöd, trygghet och förståelse. Med all sannolikhet blir det bara ett energisugande helvete.

Irriterad på restaurangägarna som är så jävla slappa och handlingsförlamade. Det som verkade så bra har bara blivit till ingenting. Eller ännu värre, ett uppbrott från det som kändes så rätt och på uppåtgång. Nu har jag ingen aning om hur hotellorganisationen ser ut om ett halvår, ett år. Det är en hemsk sorg. Jag älskar det där stället och tanken på den eventuella förändringen är jättetråkig.

Irriterad på kattjäveln som stör allt han kan så fort Isabella lägger sig för att sova på kvällen. Han är helt sjuk. Verkligen. Han kommer så fort hon kryper ner i sängen. Börja skrika, riva i täcket eller på dörren om jag stänger den. Puttar ner allt han ser från bord och hyllor. Ikväll stängde jag in honom i badrummet när I skulle somna. Hörde hans något dämpade vrål ända där bortifrån och in i sovrummet. Han är wacko.

Irriterad på att ständigt gå på högvarv inombords och att inget av det syns utanpå. Master in disguise.

Jaja, nu fick jag ett sms och hela livet blev genast lite trevligare. So long suckers!

måndag 26 oktober 2009

Lunch = nervsammanbrott

Man måste ha mycket tålamod med en 2,5-åring. Mycket tålamod.
Först var vi på hotellet ett par timmar, och Isabella "hjälpte till" hela tiden. Jag skulle bädda på övervåningen och satt henne i soffan på nedervåningen med tv, en bok, en bil och en påse majskrokar. Allt för att hon helst inte skulle klänga omkring i den livsfarliga branta trappen mellan våningarna. Givetvis skulle hon upp när hon var nere och ner när hon var uppe. Hela tiden. Ett jävla passande och flängande fram och tillbaka med andra ord medan jag försöker bädda så gott jag hinner.
Sen ska jag dammsuga och hon illvrålar givetvis. Dammsugaren är det näst farligaste efter jordens undergång. Jag försöker få henne att vara i en annan lägenhet eller i korridoren, men nej hon ska givetvis vara just där jag är och där är också dammsugaren. Alltså vrålar hon och klänger på mig medan jag dammsuger. Hänger i benen, i mina kläderna och vrålar. När vi är klara och jag ska ge mig på nästa lägenhet häller hon ut alla majskrokar på det nyss dammsugna golvet samtidigt som hon ropar att hon och jag ska dansa nu, och jag känner en lukt som betyder att blöjan måste bytas. Och så fortsätter det hela i två timmars tid, sen är jag klar med det som normalt skulle ta max en timme.

Dags att åka hem och äta lunch. Men hon vill ha glass. Det blir ingen glass, vi ska äta mat, säger jag. Illvrål. Kom nu, jag ska steka korv och fixa vita bönor åt oss. Korv, korv, korv, skallar ropen in i huset. Sen eskalerar skriken när jag tar fram matvarorna och ska sätta igång. JAG VILL HA KOOOOORV. Du ska få, jag ska bara steka den först. JAG VILL HA KOOOOOORV. Föregående meningsutbyte upprepas cirka sju gånger medan dottern springer och hämtar en pall och ställer vid spisen. Ställer sig där och börja slita i spisskyddet och hoppa på den instabila pallen. Nu är snart korven klar, säger jag medan jag försöker se till att hon inte rasar av pallen och slår skallen i nåt. KORVEN KLAAAAAAAAAAR, ropar dottern glatt cirka femton gånger allt högre och högre medan den steks och jag skär upp den. Nu måste den bara svalna lite, säger jag. KORV NUUUUUU, skriker ungen fyra gånger i falsett innan jag får upp henne på köksstolen och har placerat tallriken framför henne. Vill du ha ketchup på, frågar jag. HA KECHUP, HA KECHUP, HA KECHUP skriker rösten otaliga gånger innan jag tagit mig fram och tillbaka till kylskåpet och hällt upp ketchup. Shit. Sen hinner jag precis lägga upp mat till mig, ställa fram mjölk till henne och sätta mig vid bordet innan jag får resa mig igen. Barnet ska ha mera korv, NU.
Om ett barn har noll tålamod, så måste barnets förälder ha en ängels tålamod för att inte få sammanbrott över en enda liten enkel lunch...

fredag 23 oktober 2009

Melissa Etheridge - I'm the Only One

Plötsligt längtar jag till en söndagkväll på Patricia. Till Maja, med sitt blonda hår, svarta tajta linne och svarta byxor. Hon luktade gott, hon var fantastisk mot en vägg av röd sammet.
Var är du idag Maja? Varför minns jag inte längre ditt efternamn eller har kvar ditt nummer? Varför flyttade du till Norge och försvann?
Jag vill ha dig här nu.

onsdag 21 oktober 2009

Vad är det för liv vi har förlorat genom att leva?

Är jag gammal nog för att ta ännu en dans på detta avdukade bord?
Hungern finns, men är rätt mättad. Eller så inskränker jag mig själv så pass mycket att lusten dämpas inifrån.

Ska man göra den obligatoriska listan? Är det början på 40-årskrisen? 100 saker att göra innan jag dör. Och jag kan inte komma på EN sak jag MÅSTE göra. Jag är för fan redan död.
Fast, så tänker jag också att jag trivs i det liv jag har nu. Det är ett gott liv. Kanske måste man inte alltid vilja något annat. Men är det inte lite planlöst? Eller var det hit jag ville komma?
Ibland tänker jag att det är nu jag hämtar andan. Mitt liv har varit turbulent, inuti. Inte riktigt lika mycket utanpå som inuti.

F brukar säga att mitt liv här är ovärdigt. Det kan hända att det stundtals är. Men han känner inte min historia fullt ut, och i den finns det mycket som är riktigt ovärdigt jämfört med mitt nu.

För första gången i mitt liv har jag ett eget hem. Jag har ett relativt lugnt psyke, vilket betyder att jag lappar ihop mig själv hyfsat bra de gånger jag trasas sönder. Och jag har en given identitet, jag är mamma.
Ett knep en del tar till är att lista allt de känner skuld och skam för. Det känns mig som en övermäktig uppgift. Men något jag alltid känt skam inför är min identitet. För jag har inte haft någon stark identitet. Nu är jag i alla fall mamma. Men min "övriga" identitet hänger fortfarande rätt löst. Även om jag hoppas och tror att jag sakta jobbar på det hela tiden. Men jag kan ofta märka att jag faller tillbaka i gamla mönster.
Men att vara mamma är en lika given identitet som en yrkesroll, dock långt ifrån med samma värde. En yrkesidentitet är fortfarande av högsta status och pendlar i värde beroende på yrket. Så upplever jag det, trots att så många, inklusive jag själv, försöker hävda att det är en oväsentlig identitet. Men ändå, det ÄR det inte. Det går inte att hävda det med bestämdhet. Det tillhör vår kultur, vårt samhälle, att lägga största värde i vår yrkesroll. Det kanske är en kollektiv grundval som folkhemmets aura gav upphov till.

Det är som det är. Jag är så överväldigande stolt över min mammaroll. Det spelar ingen roll vad samhället säger om ensamstående småbarnsmammor, det kommer alltid vara det vackraste i mitt liv. Är det något jag tänker försvara så är det att jag vill vara med mitt barn. Och att vara det så gott jag kan. Och jag tror att det kommer att vara gott nog.

tisdag 20 oktober 2009

Frukost

Förkylt och galet trögt i skallen.

Saknar Linda. Vi pratade länge igår. Eftersom vi båda fyllde år. Då ringer vi alltid varandra. Tja, och ibland annars också förstås. Födda samma dag, och tvillingsjälar. Faktiskt. Vi har så många liknande erfarenheter av livet, vi har så lika karaktärer och en ovanlig förståelse för varandra. Det är häftigt. En sån vän skulle alla ha. För tröstens skull.

Sonja, min andra bästa vän, och jag är väldigt olika. Hon är alltid positiv, glad, tillitsfull och målmedveten. Ja, ni hör ju, min motsats, haha. Men så funkar vi så bra. Har varit nära sen vi var 6-7 år. Det är också så häftigt. Och vi lär varandra mycket. En sån vän skulle alla ha. För utvecklingens skull.

För övrigt är jag missnöjd med min blogg. Den innehåller för lite surrealism, för lite eftertanke och framför allt alldeles för lite humor. Men jag tycks inte kunna göra nåt åt det just nu. Förändring kanske kommer. Sitter och trycker på ett väldigt personligt inlägg som jag skulle vilja skriva. Om något som upptar mycket av mina tankar just nu. Men det känns för privat. Kanske skulle göra som Anna och starta en lösenskyddad blogg. Eller helt enkelt fortsätta ha mina privata tankar i mitt huvud. Alternativt skriva för mig själv bara. Får se.

lördag 17 oktober 2009

Det susar i säven

Så fort det är minst femti mil till närmaste medmänskligt support så blir jag och dottern sjuka. Alltså ligger vi här nu febriga, snoriga och med ont i halsen. Har jag iaf. Dottern ligger och hostar och snorar så jag får anta att hon känner sig ungefär likadan. Ja, det var dagens i-landsgnäll.

Men vi hade det helt underbart i Göteborg hos Susan! Och vi fick vara härligt mycket med Malla och hennes två söta grabbar, samt träffa en väldigt höggravid faster Titte över en mysig fika. Middagarna hemma hos Susan var fester varje kväll och extra roligt tyckte Isabella att det var när Solaleh var med. Hon är helt tokig i Sollan. När Susan sa att Sollan skulle komma på middag sprang Isabella till fönstret och stod där och ropade: "Fortare, fortare Solaleh!" Otroligt gulligt.

Besök på Universeum hann vi också med. Där fastnade Isabella framför allt vid den lilla poolen med en rocka i. Där stod hon och ropade (i nån halvtimme...): "Nej, nej rockan, kom inte hit och ät upp min tröja!" Vad får hon saker ifrån? Hajar och korallrev med "Nemos" i var också poppis. Själv uppskattade jag mest aporna i regnskogen. Dom hoppade omkring fritt därinne och satt plötsligt bara ett par decimeter ifrån oss. Svårt att motstå impulsen att plocka med sig en sån söting hem :) Men Susan som visst känner mig väste bestämt att jag skulle låta bli apan...

Patriks erbjudande om stiliga män, god mat och fest förflyttades framåt till nästa besök i stan, och jag måste medge att det kändes helt ok. Annars hade jag nog hört av mig lite tidigare än dan innan vi skulle åka hem. Fast sen ångrade jag mig förstås, haha.
Trist att det inte blev någon möjlighet att träffa Janice, men desto större anledning att snart åka tillbaka till Göteborg.

Men, nu är vi hemma och här är allt som vanligt. Men med tanke på de funderingar F kom med igår, och min "kontring" så känns det som om ett par beslut han kommer att ta så småningom kommer att påverka hur min framtid ser ut. Förändringens tid kan komma även till en byhåla som denna.

torsdag 15 oktober 2009

Tove Östman - Hot 'n' Cold - idol 2009

Hur kan man vara sååå sexig och cool när man bara är 16 år?? Love her...

torsdag 8 oktober 2009

Stabilt läge

Ja, varken med- eller motgångar de senaste dagarna. Inte så mycket att orda om med andra ord...
Jag donar på hotellet och åker runt med dottern på diverse barnsammankomster. Inte livin´ the life kanske, men gott nog. Jag mår bra utan måsten. Så fort måstena dyker upp så klappar psyket ihop. I alla fall om det är för många måsten på en gång. Eller för ofta. Eller för regelbundet. Som ett normalt jobb tex, haha. Så är det.
Alltså trivs jag hyfs i min lugna tillvaro. Och om ett par dar åker vi ju till Göteborg. För lite rörelse i lugnet behövs naturligtvis. Så länge den är frivillig. Att få vara med Sus i några dagar blir toppen. Vi ska även ut till Mallas nya hus och träffa henne och smågrabbarna, det blir kul. Tittes bebis verkar dock inte ha bråttom ut i världen, och det finns risk för att vi inte får träffa någon nykläckt kusin. Det hade annars varit fint. Att få snusa lite i en bebisnacke och storögt kika på de små händerna, fingrarna och tårna. Bebisar är så overkligt små. Och älskvärda.

Detta om detta. Tror jag ska lägga mig med datorn i sängen och se på en skräckis. Regnet slår mot rutan och jag känner för att mysa. Och efter att ha hjälpt F att bära möbler halva dan så känns det som läge för att sträcka ut sig.

lördag 3 oktober 2009

Kan det bli mer höst?

Mörkgrå himmel, ösregn, halv storm, fem grader "varmt" och gula löv överallt. Shit. Kan man inte få gå i ide? Eller, tja...det är väl det jag mer eller mindre brukar göra på vintern.
Fast nästa helg åker vi till Göteborg, blir himla mysigt. Sen är en Örebroresa bokad nu också, i november. Det ser jag också fram emot.
Och föräldrarnas flyttlass börjar gå i början av november, det är snart. Det ska nog gå fram till nyår...att överleva.

Imorse väckte telefonen mig med ett bibelcitat från A. Mycket fint och tankeväckande. Det behövs trots allt inte så mycket för att känna mening och värme.

onsdag 30 september 2009

Spökby

Ett kärnvapenkrig måste ha utspelat sig igen här i trakten. Inte en människa eller bil syns till på byn. Precis som det är varje höst efter Skördefesten. Men ändå är tystnaden och stillheten lika märklig varje år. Nya tider. Bryt ihop eller bit ihop, som Maja brukar säga. Tänkte jag skulle bita ihop, som vanligt.

tisdag 29 september 2009

Backa bandet för fan!

Finns det något jag ångrar mer än att jag inte tog F på allvar förra hösten när han frågade mig om vi skulle förlova oss? Nä, inte som jag kommer på i alla fall. Vilken jävla idiot jag var. Fast jag trodde att allt han sa mest var på skämt, skaffa barn, äktenskap och dylikt. Det var brist på respekt från min sida och det blev ett pris på den dumheten. Jag skulle lyssnat, och åtminstone frågat om det fanns allvar bakom orden. Det förstod jag för sent. Och nu är det jätteförsent. "Nu vet jag ju vad jag skulle behövt leva med", som F sa idag. Vi kände inte varann lika bra förra hösten.
Men det känns så konstigt. Jag vet att F tycker att vi är så olika att det inte finns nån möjlighet till relation. Vi ÄR olika, men som jag ser det också väldigt lika, på det planet som betyder något. Och det jag tycker är så kontigt är om det skulle vara enväga med den samhörighetskänsla jag upplever med honom. Kan det funka så? Att bara jag trivs så väldigt bra med honom, känner en ovanlig gemenskap och närhet och att han inte delar det alls? Känner han med mig som med vilken vän som helst? Jag får anta att det är så. Men visst blir det märkligt när min känsla för hur fint vi funkar ihop är helt annan, och som sagt, helt unik. Att vi är avslappnade, ärliga och har en perfekt avvägning mellan att prata om vardagligheter och det djupare. Att vi har det behagligt ihop. Berikar varandras liv. Så ovanlig och speciell är vår relation för mig. Men det ser annorlunda ut från hans sida, fattar jag givetvis. Vore rätt intressant att se den vinkeln förstås...

"Livet är för kort" sa F även idag, i sammanhanget. Och eftersom jag inte hängde med på svaret så tror jag att det betydde för kort för att slösa på en relation med mig. Så är det, och jag kan förlika mig med tanken, då och då. Med hjälp av distraktioner. För livet är SÅ kort att man måste ge sig in här och nu åt vad man kan och vill. Jag är otålig nu förtiden, på gott och ont.
Träffade Micke i helgen och där känner jag mig väldigt otålig, en irritation över hans defensiva sätt. Som gör mig löjligt offensiv. Så jag säger: "Jag tänker en hel del på dig, det var något med dig som fascinerade mig från första stunden vi träffades. Du vet var jag finns och vad jag vill". Och sen går jag därifrån. Ja, vi har givetvis pratat en del förut också om detta, men nu kände jag att här finns ingen tid att tjafsa bort. Gör vad du vill med det jag säger så fortsätter jag leva under tiden. Så. Här slösas inget känslomässigt i onödan, det har redan gjorts på annat håll så många gånger. Om det fanns något rätt eller fel i den här situationen kan ingen veta. Visst har vi hörts efteråt men med samma sjukligt defensiva inställning från hans håll. Så är det och jag lägger inget mer av min energi på detta.
Får väl roa mig framöver med Mårten eller nåt. Ett osannolikt sjaskigt substitut för vad jag egentligen vill fylla mitt liv med. Enda anledningen till att jag ens tänker tanken är nog för att det är en situation jag till fullo kan ha kontroll över. Att totalt känslolöst få känna mig lite levande? Jag vet inte. Nånting måste den här höstledan försöka botas med i alla fall.

fredag 25 september 2009

Ulf Lundell - Villig (Med Marie Fredriksson)

För videon, och det sköna 80-talet.

onsdag 23 september 2009

Jaha

Och vad gör jag då?

Ja, jag kan i alla fall tala om vad jag inte gör.

Jag åker inte till Spanien med A om en vecka. För jag måste se om ett hotell. Kul. Not.
Jag surfar inte problemfritt eftersom min uppkoppling tabbar sig konstant.
Jag delar inte mycket med pojkvalpen som kommer hit imorrn. Tyvärr. Men han tjurskallar sig, som alla andra intressanta. Fan ta dom. You bloody motherfucking assholes.
Jag tycker inte om hösten eftersom den betyder vinter som betyder apati, mörker och kyla.
Jag läser inte dom böcker jag borde läsa.

söndag 13 september 2009

Jag fullkomligt ÄLSKAR cynism...

Förlåt Janice att jag snor dina bilder från FB, tack Janice.




lördag 12 september 2009

Lördagkväll

Har legat i sängen och kollat på film i kväll. Med en ljuvlig liten dotter sovandes, klängandes runt min mage under tiden. Hennes blonda hår står åt alla håll, jag vet inte varför det blivit igelkottfrisyr ikväll men hon är så söt. Hon kan fortfarande inte göra annat än att väsa fram ljud, jag vet inte hur det ska kunna bli bättre, hon är ju inte tyst. När hon är arg eller gråter låter hon som en halvkvävd kattunge. Annars väs-babblar hon hela hela tiden. Blir svårt det här...
Jag är så otroligt lycklig över att ha henne i mitt liv. Den kärlek man känner till sitt barn är så mäktig att den inte låter sig beskrivas. Men varje gång jag säger till henne att jag älskar henne vill jag börja gråta. Det är fortfarande lika känslosamt, fast hon snart är två och ett halvt år.
Och jag tycker inte ens om barn, haha. Innan hon kom.

Familjeliv har alltid varit en skrämmande tanke. Något för banalt för att vilja in i. Nu inser jag snarare hur banalt det är att inte våga ge sig hän åt någon annan än sig själv. Jag har aldrig ångrat något som jag vågat, och jag har verkligen utmanat mig själv ibland. Och jag tänker fortsätta att utmana mig själv, mer och mer hoppas jag. Det krävs mycket mod att leva som människa ibland andra människor. Men det är pinsamt att inte ens försöka.

fredag 11 september 2009

Va fan

Den här veckan hade vi massor med saker att göra och folk att träffa. Och hela tiden har Isabella varit sjuk. Så vi har nästan bara varit hemma för oss själva. Hur tråkigt kan det bli...
Imorgon ska vi på grillning på dan och sen är det ett grillparty på kvällen hos Johan E. Som jag verkligen sett fram emot. Förbannat om hon inte är tillräckligt frisk...

Jem - Just A Ride

torsdag 10 september 2009

Ångest i luften

Idag var första dagen med den där kalla, råa höstluften. Den med en speciell doft och nytt ljus. Det lite dova ljuset. Den luften ger mig ångest. Den här sommaren är över. INGET blir någonsin som man tänkt sig, och den här sommaren har gett mig mycket gott jag inte väntat mig. Men sorgen över det som inte blev som jag hoppades på vävs in i ångesten över den ovälkomna hösten. Förlusten av mina önskningar.
Men jag börjar förhålla mig till rådande omständigheter. Som man alltid gör. Tiden naggar bort bitar av föreställningar. Nytt blir till. Allt är i ständig förändring.

Det är skönt att vara hemma. Ta itu med vardagen och skapa strukturer. Så gott det går. Det är inte min starka sida. Däremot är jag full med tålamod och ödmjukhet inför min älskade dotter. Hon är förkyld, arg och ledsen. Sen några dagar tillbaka. Och jag prisar mig själv för att jag behåller lugnet, tröstar och finns där. Vi leker, ritar, pusslar och läser. Jag måste helt ärligt tvinga mig lite till det. Jag tycker inte att det är kul att lägga pussel med tio bitar eller rita tjugo katter i olika färger eller läsa "Apan fin" för hundrade gången. Förlåt förlåt, men jag tycker inte det. Men på nåt sätt blir det värdefullt ihop med henne. Allt blir så mycket lättare och trevligare när jag gör det. Och ändå får jag tvinga mig till det. Är det SÅ svårt att göra avkall på sin egoism och sitt självförverkligande? Tydligen. Men jag ger mig cred för att jag faktiskt är en bra mamma som inte visar otåligheten, just nu, för dottern. Det behövs ändå så lite för att göra henne lycklig. Det är det värt alla gånger om.
Imorrn är hennes dag, på lördag är det min. Vi får hoppas att hon kryar på sig fort för dessa dagar.

lördag 5 september 2009

Summering

Åh så skönt det ska bli att åka härifrån. Jag är så trött på trafiken, åkandet, folket, stressen. Nu vill jag åka hem och få va ifred. Sen blir jag förstås trött på det efter nåt dygn... Ja, hur fan ska man ha det??
Men imorrn blir det roligt! Vi ska gå på Kolmården med C & co. Och få vara med dom på kvällen, det ska bli så mysigt.

Idag har jag varit inne i stan och promenerat runt lite. I skulle vara några timmar hos sin pappa. Jag passade på att få massage av en indisk flicka, mycket välgörande, och fika lääänge i lugn och ro. Tja, så lugn och ro det nu kan bli när man sätter sig på en uteservering på Götgatan. Det var väl för att pressa det hela så att jag verkligen ska uppskatta mitt eremitliv sen.

Häromdan var jag ute och åt middag på Torget med S. En fantastisk restaurang i Gamla Stan, vackert inredd och med jättegod mat. Bögen som ägde stället var nog det snyggaste jag sett. S och jag tittade på varandra och viskade "what a waste" unisont när han vände ryggen till, haha. När vi käkat klart kom Martin dit. En intressant bekantskap, men nä, inte tillräckligt intressant. Men visst, det var en trevlig kväll.

Vad har mer hänt? Jag har träffat Sonja mycket, och Linda. Flängt omkring. Nu är jag sliten. Ska bli så skönt att komma hem på måndag.
Fast det har varit väldigt skönt att slippa träffa F. Plågas lite av tanken på att han är i byn några veckor till innan han flyttar till Kalmar. Men han kanske inte gör så mycket anspråk på att träffas. Städa vill han givetvis att jag ska göra. Men eftersom suparkompisarna åkt och han lär vänta med sina nät-bekantskaper tills han flyttat så kanske han vill hänga med oss. Vi får väl se. Känns lite ovärdigt bara.

onsdag 2 september 2009

Svårt med andningen

Vet inte vad det kan bero på. Det finns en del potentiella orsaker. Till exempel att Isabella sitter på ett tåg till Örebro just nu. Med sin pappi. Och att jag bär möbler och röjer hela tiden här i föräldrarnas hus. Att dom ska flytta. Martin (nä inte astrofysikern, en annan). Micke (vi dog visst). Framtiden. Alla jag försöker hinna träffa. Det är tajt schema. Svinis? Kan bli luftvägsproblem av den har jag hört... Ja, hjälp jag vet inte. Men jag hoppas trycket över bröstet lättar snart. Men nu måste jag kånka lite mer möbler. Och sen duscha och åka in till stan och käka middag med Sonja.
So long.

lördag 29 augusti 2009

En Stockholmstjej igen

Åkte hem från Viken i onsdags och packade om på kvällen. Städade hos Nanna på torsdag förmiddag och sen åkte vi upp till Väsby. Kom upp sent men resan gick bra. Men nu är jag glad att jag inte ska köra så långt förrän om mer än en vecka i alla fall... Jag älskar visserligen att köra bil, men det är rätt ansträngande med en uttråkad tvååring brevid.

Här har vi börjat röja i mamma och pappas hus. Dom har köpt ett nytt och detta ska säljas. Det är mycket skit att ta rätt på.

Isabella har varit hos sin pappa hela dan idag, hon verkar ha haft en fin dag. Bland annat fick hon hälsa på på hans jobb och prova att sitta i en polisbil :). Jag har hängt mest med Sonja. Sett hennes underbara nya lägenhet, som verkligen var speciell. I morse fikade vi på söder och senare käkade vi nere i city. Däremellan var jag hos Micke.
Det har varit en mycket bra dag. Nu är jag lugnt och behagligt trött.
Ser fram emot att träffa Maja, Åsa, barnen och förhoppningsvis Marie imorgon :)

tisdag 25 augusti 2009

Energiflöden & helgen

Nu vill jag inte låta som om jag sitter och tittar in i psykadeliska spiralbilder och lyssnar på meddelanden från högre ort hela dagarna, men jag kan ändå se energiflöden.
Dom allra uppenbaraste alltså. Hur vissa människor ger energi, och vissa tar.
Det där är en viktig nyckel till välbefinnande. Att stänga av människor som bara tar energi, så gott det går. Vissa kommer man kanske inte undan.
Man kan också reglera utifrån sig själv hur pass man ska påverkas av en annan människas energi. Delvis. Det går. Man kan vägra låta någon sno ens energi. Försöka i alla fall. Den andra människan upplever dig kanske som lite avtrubbad och stel, men på så sätt kan man hindra en energislukare att dränera allt för mycket. Och omge sig med människor som ger energi istället.

När skrev jag blogg sist?
Innan helgen. Jag minns inte fredagen. Tror jag jobbade. Jo. Oväsentligt. Träffade Micke på puben på kvällen. En kille jag verkligen gillar. Han fnös åt mig för att jag råkat kalla honom pojkvalpen på facebook. Förlåt. Han är yngre, men inte dum och inte omogen. Det handlar givetvis bara om mig själv. Att jag känner mig som en gammal, ohipp, halvfet, avdankad medelålders, krisande tant när jag är med honom. Tills han får mig att glömma bort att jag är det, haha. Vi såg en grävling i skogen på natten. Ett djur jag aldrig sett live förut, bara det gjorde ju kvällen oförglömlig :)
På lördagen jobbades det igen. Innan Micke dånade förbi för lite te. Jag skulle vilja förklara hur jag upplever honom som människa, men jag hittar inte rätt ord. Det handlar om mjukhet kontra hårdhet. Kyla vs värme. Det får beskrivas vid annat tillfälle, när jag rett ut gåtan.
Puben på kvällen igen. Träffade Jari. En man vars utseende kan däcka vem som helst, men ett intellekt som används till helt helt helt fel saker. What a waste. För dum är han absolut inte. Han bara använder sin smarthet till att manipulera det meningslösa. Jag kommer aldrig kunna förstå vad en människa får ut av det. Det är underskatta och förnedra sig själv att tjäna bekräftelsepoäng på dom lättlurade. Det gör alla då och då, men det är bara idioter som gör det till sin livsväg.
Hur som, Micke hade Malin med sig och var onåbar och det var trist. Men det var en bra kväll även om så mycket mer tillrättalagd än fredagen.

Igår åkte jag och I iväg till Helsingborg. Här är vi nu och har det väldigt bra. Men nu måste jag sova så det får jag återkomma till senare.

Natti!

onsdag 19 augusti 2009

Karin Boye denna natt

Högt med dig
jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

måndag 17 augusti 2009

Seg hjärna

Inte ovanligt, men ändå.

Har städat hos Nanna idag. När jag kom dit låg hon och sov som en liten söt docka med det vita spetstäcket uppdraget till näsan. Jag stängde om henne och fixade resten av huset. När jag nästan var klar kom hon utstapplande i morgonrock med ett leende i hela ansiktet. "Vad du än gör här i livet, slösa aldrig tid på sånt som är oviktigt", sa hon och gick ut i solen med en bok av Bodil Malmsten.
Sen satt vi länge och pratade om den kommunala kortsikten som hägrar här på landsbygden. Och annat.

Imorgon ska vi åka till Borgholm, mamma och pappa påstår att dom ska skriva kontrakt på ett hus. Mina tankar kring det här har inte riktigt gått att strukturera upp än, jag får nog fundera vidare ett tag på hur deras och mina förväntningar blir på det nya liv som är framför oss.

På torsdag ska jag och I till Borgholm igen, för att träffa A. Det ser jag verkligen fram emot.
På söndag kommer I:s pappa hit och jag bara inte bestämma mig för om jag ska åka med upp till stan när han ska hem sen eller om jag ska vänta någon vecka bara för att få vara hemma i lugn och ro och få känna lite stillhet. Frågan är bara då hur jag, I och Yeti ska ta oss till stan själva. Får fundera vidare på det.

Käkade middag med F, Maggan och Janne igår kväll. God mat och gott sällskap. Isabella satt bredvid F i soffan och det började bli sent och hon var trött. Då la hon sömnigt sitt huvud mot hans bröst och gossade och höll om honom. Så fullt av oförstörd kärlek. Att inte F blir helt hänförd och tagen av kärlek till denna lilla mjuka underbara människa övergår mitt förstånd. Att han inte inser att det behövs så lite för att man ska få så mycket av ett barn. Fast jag är förstås väldigt partisk i min oändliga kärlek och vilja till henne, haha.

Världens finaste Linda ringde idag. Det är så idiotiskt att vi inte hörs mer, men det är ju bara så. Brist på tid och ork. Hennes bästa egenskap är att hon aldrig dömer. Det finns ingen annan jag vågar säga exakt vad jag tänker och tycker till, men Linda kan jag vara fullständigt sann med. För hon dömer aldrig. Någon. Hon är alltigenom godhjärtad.
Jag minns när jag förfasade mig över hennes beteende när vi bodde ihop några veckor och hon drog hem en hemlös man sent en kväll när vi gick från tunnelbanan. Hon sa att han kunde sova i huset och hon fixade mackor och vatten åt honom. Själv var jag stel som en pinne över tilltaget, men givetvis kan man inte mer än önska att alla människor hade mer av Linda i sig. Det skulle skapa en helt unik solidaritet och medmänsklighet i världen.

lördag 15 augusti 2009

Fawlty Towers

Idag tog det alla pris på hotellet. Rörigare får man leta länge efter. Jag flyttade runt ett sällskap till tre olika lägenheter (plus deras fyra jätteryggsäckar och matvaror), ett par som blivit dubbelbokade till två olika lägenheter, försökte få in rätt personer på rätt ställen samtidigt som jag skulle städa klart alla lägenheter dessa människor skulle in i och under tiden lyssna på F:s mammas svador i bakgrunden. OCH tvätta och torktumla alla olika slags handdukar och badrumsmattor eftersom det inte fanns några rena överhuvudtaget. Oorganisation är total och jag blir helt hispig. Åh, vad jag önskar att jag fick organisera upp hela stället. F verkar finna sig i röran och tycks inte lida det minsta. Själv blir jag tokig.
Ja, detta efter att ha städat på Gästis som vanligt.
Imorrn ska jag städa ensam på Gästis och därefter vimsa runt på Fawlty igen. Jag och Isabella blev inbjudna till grillning hos F på kvällen, Janne kommer visst dit imorrn. Han är en go göbbe. Förutom att han verkar tycka om att dra nedvärderande böghistorier som jag blir pissed på.

Igår var jag helledig och jag och Isabella åkte till Trollskogen och satte oss på stranden vid mitt egna lilla smultronställe. Jag har aldrig sett någon annan människa där. Sen tittade vi in i alla småhusen med öländsk information. I ett av husen var det några fåglar uppstoppade, bland annat en Storskarv som såg rätt skräckinjagande ut (särskilt för en tvååring). När Isabella såg den sa hon: "Nä, den var INTE rolig". Haha, hon är så ljuvligt söt. Förutom i natt när hon vaknade minst tio gånger. Hon skulle ha mjölk, hon påstod sig måsta ha glass och vid halv fyra påpekade hon att nu ville hon sitta i soffan och se på tv. Eller pv som hon säger eftersom hon inte kan säga t i början av ett ord utan säger p. Tomas heter Pomas och tv är alltså pv. Annars verkar hon kunna säga det mesta nu. Förutom "egen", som heter "egel". För övrigt är hon ett språkgeni. Säger utan problem korrekta meningar på 5-7 ord.

tisdag 11 augusti 2009

Nanna

Igår kväll var jag hos tant Nanna, 92 år. Helt klar i huvudet, bara lite skrupplig i benen och halvdöv. Frasse höll på att välta henne ute på gräsmattan när han skuttade omkring, "wuuhuuu" skrek hon då, "vilken rolig hund". Sen dansade hon runt runt med Isabella på sina pinniga ben. Vilken skön livsglädje den tanten har!
Och inte är hon det minsta rädd för att dö. Vilken befrielse i livet.
Hon hade en dotter som dog när hon var ung, och Nanna är övertygad om att en sädesärla som kom till hennes hus och stannade, strax efter händelsen, bär på dotterns ande. Det är en fin tanke.
Nanna tycker att alla som daltar med henne för att hon är gammal är skitlöjliga. Det är väl klart att hon kan bada på klipphällarna själv, ta tåget och gå på studentfest i Göteborg och flytta till ett nytt hus. Bah! säger hon bara till alla som larvar sig...
Vilken kvinna :)

måndag 10 augusti 2009

Man kan aldrig kliva ner två gånger i samma flod

Och vem var det som sa det? På ett ungefär. Meningen är hur som helst densamma.

Allting flyter. Samma person?

Tankarna går åt olika håll, inte bara samma hela tiden. Tack tack tack. Jag umgås med F igen. Jag minns inte hur det blev så, men jag har väl svalt min stolthet och kopplat på självbedrägeriet igen. Men han är schysstare mot både mig och Isabella, och jag inbillar mig som sagt att jag klarar mig från bergochdalbanan just nu. Haha.
Jag vet inte vad han egentligen tycker om det. Antagligen inser han att flocken är på väg härifrån och jag är vad han har kvar i byn tills han får flytta till Kalmar igen om en och en halv månad.
Och vad hjälper det mitt förnuft att jag fattar det? Not a shit.
Nu går dagarna. Som vanligt. Än en gång gillar jag läget och påstår att det funkar. Jodå.

Mamma och pappa ska åka och titta på ett hus idag. Det ger mig lätt ångest. Givetvis vore det helt perfekt för mig och Isabella på alla sätt om de bodde i Kalmar, men vad händer sen? Om jag om ett halvår, ett år, fem år vill flytta till Göteborg eller Stockholm eller nånstans? Då har jag "lurat" hit dom och fått dom att bryta upp från den vardag dom levt i de senaste 25 åren. Känns pressande. Men, men, vi får väl se hur det blir.

Nu är jag dödstrött och önskar att dottern skulle sova en liten stund. Så blir det nog inte. När jag nämnde tupplur så började hon natta alla sina gosedjur, men själv var hon inte trött.

torsdag 6 augusti 2009

And the dirt still stains me

Det måste vara flera dagar sen jag skrev ett blogginlägg. Jag har i alla fall hunnit vara på stranden tre gånger. Dottern är tokig i att bada och det har varit ljuvlig väder. Sandstränderna här på ön är så fina, och barnvänliga. Långgrundt (hur stavas det?) och varmt i vattnet.

Igår jobbade jag på Lundell-konserten i ruinen. Det var skönt att inte vara det minsta stissig över att träffa honom. Kvällen flöt på bra och jag kunde se det mesta av konserten, ganska långtråkigt med dom gamla vanliga dängorna man hört förr. Men visst kan man behöva påminnas och känna "Gott att leva" dunkas in i kroppen lite då och då. Det var skön stämning och en bra konsert.

Efter konserten var jag uppe i varv och harmonisk, ok lycklig. Stannade på Hamnpuben där jag visste att F var och det blev en riktigt rolig kväll. Träffade stjärnorna på den här natthimlen och fixade att vara social på ett löjligt bra sätt. Om jag får säga det själv.
Hånglade lite med en charmerande tatuerad helpiercad sötnos. Att han var en liten pojkvalp kan ju inte hjälpas, man får ta vad som erbjuds här i Byhålan. Eller kanske snarare vad som jagas, haha. Stackars lille pojk. Men det var uppfriskande.
Efterfest bjöds på hamnkontoret med tillhörande cykelhjälmar på, till vodkan med "spä"...
Mitt goda humör har hållt i sig hela dan idag och det är fan bara att tacka och bocka.

Jag är så glad för att jag stött på V på facebook. Vi har inte hörts på tio år men nu har vi äntligen fått kontakt igen, kul. En jättegullig tjej.

söndag 2 augusti 2009

Fri tid

Ingen är hemma. Så saligt skönt. Jag har fått dricka både en kopp svart och en kopp grönt te ifred. Med mera.
Funderat över självbedrägeri, börjat läsa en av böckerna jag fick av Karina, skrivit ett par korta mail, duschat och masserat den värkande nacken axeln armen, laddat ner låtar av The Population, pratat med Karina, försökt få tag i Linda och Peter. Och så slog det mig en obehaglig tanke att V skulle komma till Lundellkonserten på onsdag när jag jobbar. Inget att hetsa upp sig för i så fall, jag har ju en vakt bredvid mig hela tiden, men visst skulle det ändå vara jävligt obehagligt. Men varför skulle han ta sig dit, det var en hastig långsökt tanke som bara dök upp. Bara att skjuta bort. Det blir en kul kväll på onsdag. Skönt att kunna träffa Lundell utan att vara hans rövslickare. En rakryggad känsla.

Så trött på Hassan. Människor som inte fattar att jag ser igenom dom gör mig obehaglig till mods. Att han inte förstår att jag skrattar för att jag ser vad han gör, utan tror att jag gör det för att han är så charmig och behövande. Han behöver inget utom sin egen självberättigande godhet. Tråkigt bara att jag knappt känner för att komma i närheten av restaurangen för att slippa honom. Jag vill kunna vara där eftersom Isabella tycker att det är så himla roligt att leka med Alicia. Och hurdan Alicia än är så är hon bra för Isabella. Och jag gillar Micke och Maria. Jag hoppas att dom blir kvar här. Trots vissa problem tror jag att det är ett av de bästa samarbeten F kan få. Dom är bra människor med bra visioner, det är det viktigaste. Vad nu jag ska lägga mig i det för. Jag får ju ta mig ifrån tankarna på det där stället också. Men jag älskar hotellet och det har varit så roligt att vara delaktig i det. Jag har hela tiden fått hålla i mitt engagemang fast det ändå kanske sprungit iväg ibland. Men jag ÄR ju inte delaktig och jag vet att den dan F skaffar partner är det givetvis partnern som delar hotellet med honom och då kommer jag att känna mig överkörd. Även om så inte är tanken, så vet jag att det är den känslan jag kommer att ha. Men det är förstås på grund av konkurrenstänkandet jag har svårt att acceptera den känslan. Antar att jag gör vad jag kan för att behålla värdigheten i den här situationen.

Bla bla bla, så tjatar jag om det där igen. Bort bort bort.
Längtar till jobbet på onsdag kväll, och till på lördag då jag ska ut och träffa Ylwa. Däremellan blir det väl IQ-befriat städjobb.

fredag 31 juli 2009

Men nu då

Ångestdag igen. Förhoppningsvis den sista på länge. Nu finns inget mer att säga eller göra.
Trösten i det hela är att alla nära och kära är rörande överrens om att jag är värd en bättre man. Och det är jag, och inte bara jag utan dottern också. Vi är värda någon som förstår att uppskatta oss och fattar hur berikande det är att ha oss i sitt liv.

Det är tråkigt på kvällarna här. Jag saknar en kompis. Ofta somnar Isabella bra nu, vid sjutiden. Sen sitter jag här och önskar att jag hade en kompis. Att se på tv med, dricka te, nåt glas vin, babbla med.
Det är min förhoppning att Sonja kommer ner någon helg, att Peter kanske kommer om ett par veckor, jag och I ska åka till Göteborg i början på september, nästa lördag ska jag träffa Ylwa, J kommer hit 23-27 augusti, jag ska försöka träffa Erik när det nu kan bli och blir det ingen resa till Malin i mitten av augusti kanske jag skulle ta mig till Örebro. Jag måste planera mig ur den här stora ensamheten utanför allt. Det går. En av mina bästa styrkor är att jag har en djävulsk vilja. När beslut är fattade är jag stenhård. Folk som bemödar sig med att verkligen lära känna mig vet att den här på ytan mesiga lilla sparven har en enorm kraft inom sig när det behövs. Och det vet jag med.
Dessvärre är styrkan duktigt desarmerad just nu av den ständiga värken. Den tycks ha blivit värre, jag vet inte hur jag ska stå ut. Men jag har inte mycket val. Men nu börjar värken verkligen handikappa mig. Inte roligt. Och än värre att jag redan är orolig för hur jag ska kunna jobba två väldigt tuffa dagar nu lördag och söndag. Vi får se hur det går. Idag är värken helvetisk, men med lite tur kanske den är mildare i helgen. Haha, eller hur?

torsdag 30 juli 2009

Those were the days

Varje gång jag kommer in i ett hotellrum och ska städa det så slås jag av rummets lukt. I många rum luktar det alkohol som trängt ut ur mänskliga porer, en doft som påminner mig om svek, ouppfyllda önskningar och fyllekonflikter. I en del rum är lukten av barnblöjor starkast.

Idag när jag klev in i ett rum slogs jag på mindre än en sekund tillbaka till den första sommaren jag var på Jersey. Jag tror att det var en doft av heltäckningsmatta blandat med frukostflingor och en viss parfym som gjorde det.
Sommaren på Jersey. Jag var 16 eller 17 år. Djupt förälskad i min pojkvän Christer, som var i London under tiden. Han gjorde av med hela sin reskassa på att ringa från telefonautomater till mig och vi sa femtio gånger "jag älskar dig" till varandra varje gång han ringde. Och så samtidigt kvällarna på Jersey. Jag hånglade säkert med 15 killar under sommaren, och förälskad mig även djupt i Paul, vakten på Kensington Inn. Han var säkert 30 och vi hånglade på stranden och han tyckte att jag var det vackraste han sett. Det var jag också. Jag var ung, mörkbrun av solen, lycklig, förälskad i livet och alla killar jag mötte, drack lagom mycket Malibu and Coke på kvällarna och hade fina sandaler till mina skira klänningar.
Jag blev intryckt i hörnan på toaletten på Kensington Inn av de lokala brudarna. De hotade att skära upp ansiktet på mig om jag inte gav fan i deras killar. Det hände flera gånger. Det sket väl jag i.
Jag åkte Jaguar, cabbat och frotterade mig med fler Ferraris och Lamborghinis än jag ens sett i hela mitt liv sen.
Jag dansade på klubbarna, varje kväll. Det var de absolut roligaste fem veckorna i mitt liv.
Jag såg en strippshow och kom in på alla ställen jag var alltför ung för.
Herregud, vilka minnen. Jag var stor då, och livet var mitt!

onsdag 29 juli 2009

Load and reload

Körde hem genom skogen nu ikväll, har varit bortbjuden. Tänkte på det jag sa till F för några veckor sen när vi åkte där. Att han är en främling. En främling jag lärt känna. Men jag får den där känslan nu igen, som den där kvällen, vem är det jag sitter bredvid? Vem?
Det verkar som om vi ska ses nån dag nu snart, och det känns obehagligt på ett annat sätt än sist. Precis som att jag ska träffa en främling.

Diskbråck?

Imorse innan jobbet var jag hos läkaren. Han trodde att min värk beror på ett diskbråck i nacken. Magnetröntgen ska göras. Jag som hade hoppats på en antiinflammatorisk medicin eller nån annan smidig lösning. Icke. Jag ska tydligen ha den här värken dag som natt tills utredningen är klar. 8 alvedon om dagen var läkarens ordination så länge. Och att härda ut. Ibland läker ett sånt diskbråck ut på 6 månader, sa han. Toppen. Då är det bara lite mer än 4 månader kvar, haha.
Så, så var det med det.

tisdag 28 juli 2009

Det finns en regnbåge i smärtan, utan tårar fanns den inte där

Har varit ledig idag, så skönt. Var ute och promenerade vid havet med lillan på förmiddagen. Vi satt oss vid vattnet en stund och jag pratade med Karina i telefon. En kvinna som halkat in i mitt liv och som jag har så mycket förtroende för. Hon har en enastående empati och är så gränslöst omtänksam och kärleksfull. Och det räcker till alla som behöver. Vilken kvinna!

Hela eftermiddagen har vi haft folk här. Bland annat J med sin dotter, som jag träffade första gången förra veckan. Inte för att jag på nåt sätt orkar engagera mig i honom, men det är ändå en lättnad i att träffa en kärleksfull, attraktiv singelman just när man trodde att den torkan skulle bestå livet ut. Det har jag glatt mig åt idag. Och åt att hans dotter och Isabella har haft det så roligt. Tyvärr trillade Isabella ikväll och slog upp kinden, det var inte roligt. Lilla skruttan så ledsen och rädd hon blev. Men, såret kommer läka fint och hon kommer att ha finfina regnbågsfärger i ansiktet så här lagom i Pridefestivaltider :)

måndag 27 juli 2009

Vem byter skepnad och lämnar ännu en bur?

Ibland tvekar jag på min förmåga att läsa små nyanser, men det är dumt. För det brukar alltid visa sig att jag har rätt. På några få rader på facebook kan jag utläsa att F tycks må ovanligt bra, har roligt och insikten slår mig att han är fan lättad av det här. Att slippa mig. Jag fattade det fullt ut när jag igår ringde och sa att nu ses vi och pratar igen. Tvekan i hans svar sa allt, han är redan på väg bort. Och då har han tidigare på morgonen skrivit ett otrevligt mail om att jag bara vill ta en lätt väg ut ur det här. En lätt väg? Jag har stridit med mina känlsor fram och tillbaka i över sju månader. Så jävla lätt har det inte varit. Och varför behöver han slänga den skiten över mig när han själv inte är så angelägen om att konfronteras vidare?
Ibland fattar jag ingenting.
Och förbannad blir han också för att jag inte vill behöva läsa dom där raderna på facebook. Varför är det så viktigt för honom att jag ska läsa dom? Vad ska vi ha varandra till där? Vi är en kilometer ifrån varandra och kan inte kommunicera, varför ska vi göra det där? Behöver jag verkligen tryckas till lite extra av hans lycka eller vad är syftet annars?

Jag tänker så här, här har han en jättebra tjej, smart, lugn och relativt vettig att ha med att göra, som har den underbaraste dotter man kan tänka sig (som han höll i första gången när hon var 6 månader), som älskar honom precis som han är med alla hans fel och brister, som accepterar hans sexualitet fullt ut och som dessutom kan tänka sig att skaffa ett eget barn med honom. Borde han inte vara LITE rädd om en sån tjej? Hur många såna kommer han att träffa i sitt liv? Men, men, jag försöker väl bara kokettera.

söndag 26 juli 2009

Trötthet

Jag är så trött på att vara trött. Det är så mycket som får mig trött. Jobba, vara ledsen, sova dåligt och ha ångest till exempel. Och så blir jag orolig för att jag är så trött och så är det ångesthjulet igång också. Pust.
I några veckor nu har jag somnat vid 1-2 på natten, inte för att jag är pigg utan för att sömnen vägrar komma. Sen vaknar jag exakt klockan 4 och kan inte somna om sen. Tankarna maler, det är för varmt och för kallt. Armen värker. Oftast är jag för trött för att gå upp och ta alvedon, men tydligen inte tillräckligt trött för att sova... Ibland skriver jag ner det jag ligger och tänker på, för att kunna släppa det för stunden och somna om gott sen. Fast det brukar ta ett par timmar att skriva ner alla tankar så det gör inte så jättestor skillnad i tid, haha.

Jaja, ikväll har jag dessutom mått illa och suttit och ulkat vid toaletten. Troligtvis bara psykisk övertrötthet som skulle ut, för det känns redan lite lugnare. Imorrn ska jag som vanligt jobba och sen ringa läkaren om armen.

Dottern tycks ha kommit in i "spring-fasen". Hon springer hela tiden. Inte det minsta trött. Mycket charmerande. "Mamma, säg 1 2 3", ropar hon och så springer hon runt runt. Dom där små söta benen vimsar runt åt alla håll. Hon vaknade klockan 9 i morse och sen har hon joggat omkring så gott som hela dan. Somnade klockan 22. Hur fan orkar hon??

Nu ska vi se, jag tror jag provar att gå och lägga mig. Sus kanske ringer, men jag lär väl knappast somna. Men bara för att jag sagt att hon kan ringa fram till 24 så somnar jag väl tidigt ikväll då :))

fredag 24 juli 2009

Ja jävlar

Depressionen skulle tydligen behöva nocka mig totalt för att jag ska ta till orda här igen. Alltid nåt gott. Eller inte. Jag vet inte vem som läser här längre och kanske borde jag inte skriva om mitt liv och leverne, men eh..det är väl därför man har en blogg. Jag minns inte vilka som har min bloggadress och jag får väl anta att det är rätt bra. Självcensurering finns det gott om ändå.

Jag är utmattad och tom förutom den stickande tyngden i kroppen som inte går att beskriva i ord. Den som kommer efter förlust och för plågsamma farväl. Bland annat. Den kan komma av annat också. Det är en förlamande skräck som griper tag. När något är oåterkalleligt. Slut. Över. Dött.
Att vända den man älskar ryggen. Att säga att man aldrig mer vill träffa den som man vill dela sitt liv med. Av en självbevarelsedrift som inte orkar hoppas på lösningar längre. Och så är det så svårt att förstå att en lösning är så omöjlig. Att någon hellre står ensam än delar sina dagar med mig, mitt makalöst fina barn, ett eget barn och en gemenskap så god som någon. Och dessutom kan ha det liv vid sidan om som krävs. Jag tänker att med alla dom sanningar vi har på bordet finns det en möjlighet att skapa något unikt. Men jag ska väl bara hålla käft. För att leva upp till mina förväntningar tycks som fullkomligt bisarrt. Är det? Ja, jag blir lätt ledsen, jag har dålig självkänsla, jag kräver viss uppmärksamhet och respekt. Men är det SÅ omöjligt? Ja, jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att jag inget vet. Det är som en jävla smet i huvudet på mig. Och tyngden i kroppen är nästan outhärdlig. Smärtan i armen är konkret, och i veckan som kommer måste jag gå till läkaren med den.

Jag undrar varför F bara fokuserar på alla problem. Katastroftänkandet genom att se alla de värsta scenarierna. Antagligen är det för att måla upp en så tydlig bild för mig som möjligt så att jag ska inse gång efter gång att här finns inga lösningar att hämta. Det är dödens kört.
Men varför lägga ner så mycket tid på det? F är långt ifrån dum i huvudet och han lägger ner mycket mer tid och kraft på tankar än vad han vill erkänna. Men varför leta problem så noga? Varför måste han försvara sig gentemot mig så tydligt? Är det bara för att jag med långsamma käftsmällar ska förstå.
Vad jag inte heller förstår är hur man kan vara så full av förståelse och empati på insidan, men inte ha någon som helst förmåga att omsätta den till handlingar och ord utåt. Hur funkar det? Var är den felande länken som sätter stopp för den mest underbara man att vara människa och istället ger upphov till en robot som går runt och bara väntar på döden. Det finns inget jag önskar mer än att jag var den som fick honom att vilja vara en människa bland människor igen. Det är sånt jävla slöseri att jag blir vansinnig. Jag vill skrika och slå på honom, vakna upp din jävla idiot, det här är nu och det går väl för helvete i alla fall att FÖRSÖKA göra något av dagarna här. Om han ändå bara väntar på döden så är det väl för fan inte så farligt att ställa till med något på vägen. Men gör det då, vad väntar han på? Han är bara räddare än jag. Det finns någon som är det. Som är så rädd, så rädd. Och jag vet precis hur det är. Men jag vill ändå göra försök till att leva innan jag dör. Hur helvetiskt rädd jag än är. Men han måste vara räddare. Kanske gör det min kärlek farligt stark. Och krävande? För komplex? Går jag för mycket in på djupet, borde jag vara enkel, aldrig ifrågasätta eller prata om något som kan beröra det minsta? Är det vad han letar efter i snabba träffar men absolut ingen kärlek mer i livet?
Det är så tragiskt att jag blir förbannad. Men vad ska jag göra åt det? Lämna och gå vidare. För här kan jag inte stå och stampa och må som en hög med skit.
Vidare till vad?
Jag vill ha någon att skaffa ett till barn med. Någon som vill skapa en gemenskap ihop med mig och barnen. En fast punkt att utgå ifrån, någon att dela tankar och beslut med. Det kan inte vara så förtvivlat svårt.
Men skit samma, nu är det överlevnadsstrategi som gäller. Att gå in i det jag har och koncentrera mig på det. Planera för framtiden ur ett annat förhållningssätt. Utan F med i bilden överhuvudtaget. Utan Kalmar, projekt Hotell, projekt barn. Så förbannat sorgligt men tydligen nödvändigt.

Sarah McLachlan - Fallen

söndag 31 maj 2009

Ingen tid för magra år

Det finns inte tid för bloggen. Det är sol ute och jag är varm i sinnet. Bloggen funkar bäst om jag är depressiv och har tråkigt... Nu är jag och dottern ute i solen hela dagarna. Det dyker väl upp nåt inlägg här när regnet kommer, depressionen slår till eller det blir dåliga tider i största allmänhet :)

söndag 24 maj 2009

Rosa är en nyans av rött

Just nu kryper det en skalbagge över min skärm. Det ser fint ut, den går sin stilla gång. Den försvinner över kanten och är utom synhåll. Vart ska den? Går den på andra sidan av min skärm nu? På ovansidan av laptoplocket? Hur uppkommer instinkten som får den att gå, leta mata, föröka sig? Livet är jävligt konstigt, vare sig man är skalbagge eller människa.

"Solen badar", sa dottern ikväll när vi såg solnedgången. Att se när solen sänker sig i havet är enkelt för en tvååring. För henne är livet enkelt men ändå mycket svårt. När en ballong hon lekte med igår small och "försvann" blev hon helt förtvivlad och grät. Vilken skön känsloyttring. Att få gråta och bli tröstad och kramad över något så odramatiskt. Som givetvis var ett stort drama i hennes liv. Är det så vi gradvis ska vänja oss vid förtvivlan i livet? När tämjer vi våra känsloyttringar? Varför lär vi oss att vara så känslokalla att vi inte själva förstår vad vi egentligen känner?

Ibland tänker jag att när vi människor möts är det så osurrealistisk jämfört med livet. Men det är bara när vi inte pratar med varandra. Och det gör vi sällan. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att det kräver för mycket. Tankeverksamhet och identifikation av känslor. Svåra grejer. Själv är jag oftast tyst. Men jag tycker om att svara på frågor. Men jag ställer sällan frågor själv. Vill ju inte verka jobbig... Jag har så många frågor, så många undringar så mycket att ventilera. Men jag är tyst. Istället ligger jag vaken i timtal på nätterna. I tanken pratar jag med den jag vill prata med. Då får jag säga och fråga allt jag vill. Svaren uteblir dock. Jag tänker att jag ska säga och fråga allt det där på dagen sen. Men då är jag tyst. Svaren uteblir igen. Och så går dagarna. Helt utan surrealism.

Det är så anpassat, tråkigt, stelt, mesigt blekt och tillrättalagt. Det behövs ingen dekonstruktion för inget är nedmonterat. Och ändå, varje dag är våra val. Jag är långt ifrån oskyldig.

måndag 18 maj 2009

Hat-kärlek till tvåsamheten och Lundell

Jag har sagt det förr, jag är less på ensamheten. Just nu känner jag mig inte ensam, men frustrerad. Tvåsamheten lockar, och jag har den, men inte alls. Jag delar mina dagar, matstunder och kvällar med F. Det är underbart. Vi är ensamma tillsammans. Och det är väl just det som frustrerar. Men jag mår bra, så jag ska bara hålla käft.
Men hat-kärleken även till Lundell dök upp igår när jag lyssnade på "Tillsammans vi två". Jag orkar inte höra på honom och delar av hans texter är så pinsamma, men så träffande ibland. Så det här är jag, i känslan nu:

Vi har haft våra krig
Vi har haft våra spel
Vi har gjort det bra, vi har gjort våra fel
Det är så enkelt, så enkelt
men ändå så svårt
För att klara av det här måste man va två

Alla väntar på att deras skepp
ska komma in
Att det ska föras i hamn
av nån gudomlig vind
Men du och jag har väl lärt nu
vad som gäller här
Man får ta ett steg framåt
och se om det bär

Jag gav allt jag hade
Nu är det tomt i min själ
Känns som jag sitter fast
i ett långt farväl
Men det här hjärtat det bultar
ändå under mitt skinn
Det vill banka sig ut
för att komma in

Jag kan inte göra det här alldeles själv
Måste hitta lite hjälp just nu ikväll

Så om du inte har nåt för dig
Om din natt är lång och din dag är grå
Om du inte vet vart du ska gå
Om inte någon hör dig
Om ingen är där som kan förstå
Lyssna då på vad jag föreslår
Vi gör det tillsammans vi två

fredag 8 maj 2009


tisdag 5 maj 2009

Bråttom bråttom

Ungefär i höjd med Botkyrka sugs man in i stressbubblan. Där börjar den hysteriska trafiken. Stressgränsen går i en ringled runt stan och hämmar medmänskligheten och ökar magsyran inom en radie av många mil. Det är tråkigt. Och snabbt går det förstås att komma tillbaka in i tempot. Nu har jag schematiserat upp mina dagar här i förorten. Kompisar, middagar, dejt, ärenden, inköp, barnlämning och hämtning, museum och bio. Det gäller att ligga i. Nästa tisdag får jag åka hem och ha semester... I nån månad sådär...

fredag 1 maj 2009

söndag 26 april 2009

Den hemlige kocken

Är en intressant bok att läsa. Den får mig att vilja sluta äta. Nja, morötter jag odlat själv kanske jag kan äta vid närmare eftertanke, men det är nog allt.
Eftersom jag en gång för längesedan läste teknisk linje med kemiinriktning så är jag relativt bekant med kemiska ämnen. Jodå, jag var en sån där nörd som kunde hela periodiska systemet. Med mera...
Så varför vill jag då sluta äta? Jo, bland annat på grund av kemiska ämnen så klart. Till exempel i en jordgubbsmilkshake från Burger King finns dessa ämnen (bara för att få till jordgubbssmaken):
amylacetat, amylbutyrat, amylvalerat, anetol, anisylformiat, bensylacetat, bensylisobutyrat, smörsyra, cinnamyl isobutyrat, cinnamylvalerat, konjaksessensolja, diacetyl, dipropylketon, etylacetat, etylmylketon, etylbutyrat, etylcinnamat, etylheptanoat, etylheptylat, etyllaktat, etylmetylfenylglycidat, etylnitrat, etylproprionat, etylvalerat, heliotropin, hydroxyfenyl-2-butanon, alfa-ionon, isobutylantranilat, isobutylbutyrat, citronessensolja, maltol, 4-metylacetofenon, metylantranilat, metylbensoat, metylcinnamat, metylheptinkarbonat, metylnaftylketon, metylsalicylat, mintessensolja, neroliessensolja, nerolin, nerylisobutyrat, violrotssmör, fenetylalkohol, rosenvattenrometer, gamma-undekalakton, vanillin och lösningsmedel.
Smaklig måltid!

lördag 25 april 2009

Underbar dag

Inget särskilt att berätta om egentligen, men den här dagen har varit härlig. Vi har varit ute i solen från morgon till kväll. Jag har hjälpt pappa att måla lite men annars har vi bara pysslat på tomten. På kvällen åt vi grymt god grillmiddag på framsidan av huset i den varma solen. Jag bor så fantastiskt fint och har det väldigt bra. Jaja, nu tror ni väl att nån äppelkäck typ snott mitt lösenord och skriver i mitt ställe, men ibland är även jag harmonisk och lycklig. Så det så :)

söndag 19 april 2009

Vad ska vi göra med sommaren?

6 pjäser och 4 sömnpiller. Men jag vill inte säga nåt om Lundells bok egentligen. Jag ger honom som vanligt inte längre chansen. Det som fångar mig ska jag analysera vid senare tillfälle.
Men jag fascineras över det Schopenhauer sagt, antingen lider man eller så har man tråkigt. Detta tror jag är en stark förenkling över vad han egentligen har sagt, och möjligen också tagit ur sitt sammanhang. Men ändå, alternativen - lida eller ha tråkigt, är väldigt sanna. Det är i det man får göra sitt val. Man kan förstås gå i och ur det i perioder, men valet kvarstår. Troligen behövs det perioder av tråk för att bereda sig på lidandet och tvärtom. Man kan stänga av sig själv, sin tro och sitt känsloliv. Hoppet kan man gömma undan, delvis. Men till slut står man ändå där, och gör sig beredd på lidandet. För utan det - inget liv. Att leva är att lida. Man behöver inte lägga så mycket svartsyn i lidandet bara, man kan göra allt i sin makt för att romantisera det i stället. Vad annat kan man göra? Förutom att döda sig själv, sin själ.

När jag lider kommer jag att hata det jag skrivit här. Vilket jävla skit, kommer jag att muttra. Låt mig svära då, men för guds skull, låt mig aldrig stå oförberedd inför lidandet. För jag är helvetes trött på tråket.

fredag 17 april 2009

Lyckligt utmattad

Min dotters farfar med fru hälsade på oss över påsken. Det var helt underbart, dom är så goa människor. Det var fina dagar och dottern hade kul. Två av kvällarna var F här och åt middag med oss och ena kvällen var dessutom F:s mamma med. Det var trevligt!

Sen åkte jag och lillan iväg till Malin och hennes tre småbarn i Viken utanför Helsingborg. Resan blev väldigt lyckad. Redan på väg i bilen dit kände jag en harmoni. Det var skönt att komma ifrån Kroken, få ett distanserat perspektiv till det jag hade fastnat i här hemma. Jag blev lättare och friare i bilen allteftersom milen avverkades. Dottern var snäll, resan flöt på och jag tänkte att det finns så många möjligheter, begränsningarna får inte ta överhand. Jag har lätt för att snöa in både geografiskt och känslomässigt. Att göra en liten resa frigör krafter att se annat än det invanda, och det är nyttigt. Just nu behövde jag det verkligen.

Hos Malin var det full fart. Fyra småbarn och en fruktansvärt oskön bäddsoffa gav mig konstant huvudvärk och trötthet. Men det var så härligt ändå, Malins ungar är fina och Malin är alltid imponerande omtänksam och rar. Hon får kämpa med sina tre små barn men tappar inte tålamodet trots att det skulle vara högst befogat om hon gjorde det.
Mitt i allt fick Isabella urinvägsinfektion och jag fick spendera en svettig timma på en vårdcentral med att försöka få henne att kissa i en mugg. Eh...en tvååring kissa i en mugg..? Gissa hur bra det gick. En gång var femte minut kom en väldigt skånsk sköterska in och frågade på halvt oebgripligt språk hur det gick. När jag så gott som gråtande svarade att jag inte orkade mer efter en timmes slitande med ungen över den lilla muggen, så fick vi ett recept i alla fall...

Idag åkte vi hemåt och jag svor och fick adrenalinchocker över att köra fel allltför många mil innan jag hittade väg 21 mot Kristianstad. Jag ska inte ens berätta vad jag kallade skåningarna då... Eftersom det givetvis var deras fel att det var dåligt skyltat ;)
I eftermiddag/kväll har vi varit med F i Kalmar. Åt lite mat och satt sen vid Stensö lilla hamn och åt glass i solen. Det var så mysigt. Att se F och Isabella gör mig halvt knäckt, dom är så ljuvliga. Var för sig och ihop. Jag önskar att vi alltid kunde ha det så. Men jag är i alla fall glad att vi har det som vi har det. Vi har det fint och det är egentligen gott nog. Men då och då sörjer jag ganska djupt att det inte blir mer.
Det sägs att människan aldrig är nöjd...
Men ikväll är jag lycklig. På ett lätt melankoliskt sätt, men trots allt lycklig. Det finns många fina människor omkring mig och det finns en vårsol som omfamnar tro, hopp och kärlek.

fredag 10 april 2009

Sådär-dag

I morse var jag uppgiven och ledsen. I kväll är jag bara ledsen.
Jag saknar och behöver kärlek. Jag vill dela mina tankar. Jag vill ge och få värme, närhet och trygghet. Jag är så fruktansvärt ledsen över att jag saknar det.

tisdag 7 april 2009

Lite tid och mycket trötthet

Urblåst hjärna
Blåsågad stjärna
För lite utrymme inuti
Dagarna bara glider förbi
Jag svamlar på rim
Som en wannabee-poet hög på lim

söndag 29 mars 2009

Hotellbestyr

Nu är min vintersäsong som ensamarbetare på hotellet över.
Nu börjar vårsäsongen, då när det egentligen händer! Puh, det känns som om jag pysslat med lite av det mesta hela vintern och är rätt trött på stället. Men det är nu högsäsongen börjar rulla igång och det blir mycket jobb fram till oktober, haha.
Det är bara någon vecka till hotellägare F flyttar hit och då är vi i alla fall två om pysslet, vilket gör det hela mycket mer trevligt.

Välkomna till detta underbara hotell!! (Om man inte behöver jobba på det....hehe)
Byxelkroks Marina Sea Resort

fredag 27 mars 2009

Heja Laila



Jag är djupt förälskad i denna vackra vita älva. Med den sista dansen vann hon allt. Även om hon inte vinner.


torsdag 26 mars 2009

Min Bengalkatt



Det här är Yeti, han är en 6-årig social och energisk Bengalkatt. Beskrivande ord som kan vara lika charmiga som förödande. På grund av tidsbrist har jag försökt omplacera honom, tre gånger. Varje gång har han kommit tillbaka. Jag älskar honom naturligtvis, men han kan verkligen vara en plåga. En Bengal är som en hund, hör man ofta. Jo, det stämmer. Yeti kräver ungefär lika mycket som en hund, och när han inte får den uppmärksamhet han anser sig ha rätt till så ställer han till ofog. Han snor mat från matbordet, han river sönder lakanen i sängen, han river sönder tapeter och väggar, han öppnar skåp och tuggar på platspåsar till matvaror, han river ner allt han kan hitta som kan rivas ner (till exempel ett 20-tal kryddburkar en efter en), han hoppar upp på hyllor och har ner allt som står på dom och så vidare och så vidare. Hans uppfinningsrikedom är beundransvärd.
Han tycker också om att ligga i bakhåll för hushållets andra katter och attackera dem när de minst anar det, och det ganska hårdhänt. Skrik och pälsrester som yr...
Yetis röstresurser går inte av för hackor, han kan spräcka trumhinnorna på de flesta. Och han gör det så gärna. Uthålligheten är det inte heller något fel på. Jag hämtade honom hos en uppfödare i Örnsköldsvik och började ångra mig redan efter några mil då han skrek en gång var tjugonde sekund, maaaaaaaaaaooooOOOOOOOOO. Han fortsatte hela vägen till Stockholm. En resa som tar några timmar. Sedan dess har inget förändrats när vi åker bil, buss eller tåg... En grabb med mycket att säga, som någon diplomatiskt har uttryckt det.

Ja, mycket kan sägas om denna lilla kattlika varelse. Men om man, som jag nu vet att vänner till mig vill, funderar på att skaffa en Bengal så ska man veta att den kräver en hel del för att vara katt. Den kräver ett stort engagemang från sin ägare. Alla katter har givetvis rätt till mycket uppmärksamhet och kärlek från sina ägare, men med Bengalen kan man nog räkna med att det ändå krävs snäppet mer.

tisdag 24 mars 2009

På natten ska man inte tänka

Igår kväll gick jag och la mig tidigt. Tio över nio... Jag var trött efter dagen. Men så låg jag och läste för länge, sådär så att tröttheten övergick i en halvkoma. Sen låg jag och vred mig i ett par timmar. Allt var obekvämt, kudden för liten för stor för hård för mjuk. Det var för kallt och för varmt och dottern låg för nära och jag suckade en gång i minuten.
Jag tänkte på F. Det är märkligt hur mycket jag kan tänka på en person trots att jag vet att dom där tankarna inte kan leda någonstans. Dom bara snurrar runt i mitt inre och kommer aldrig till någon användning utanför mitt kaosartade huvud. Jag skulle dessutom aldrig kunna konkretisera dom där tankarna vilket gör dom än mer menlösa. Men tänka ska jag. Tusentals gånger om.
Sen tänkte jag på Mannen på andra sidan vattnet. Han som är en sån gåta jag bara kan upplösa. Jag tänkte på mina tre närmaste vänner. Hur mycket jag älskar dom. Sonja, Linda, Susan. Dom som alltid finns med och alltid kommer att finnas med, under tiden när andra kommer och går.
Sen somnade jag till slut och drömde om kattsand.

söndag 22 mars 2009

Låt regnet klyva samman delarnas fullständighet

Avbrott i livet. Avbrott i bloggen.
Det har varit stiltje här och i mitt liv ett tag. Jag är lite zombie, men återvänder nog sakta men säkert nu. Till mitt forna jag. Inte för att det är så mycket att hurra för, men det är i alla fall uthärdligt. Vilket dessa senaste veckor knappt varit. Jag har kämpat för min vardag. Och det låter förstås inte särskilt dramatiskt, men jag lovar att det kan vara värre än det låter. Men jag orkar inte gräva i det.

Nu ser jag fram emot påsken, valborg och våren. Att F flyttar hit och vi kan umgås. Pyssel på hotellet och sol, späd vårgrönska som är så vacker. Det räcker gott för att skruva upp lågan och känna livslust och hopp.

torsdag 19 mars 2009

Årets första fjäril

Såg jag idag. Det är alltid lite speciellt.

fredag 13 mars 2009

Gör mig hel

Jag är mina motpoler
Och har inget
som förenar

tisdag 10 mars 2009

Bokstavslek från Ellinor

Regler: Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord. Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar. Lycka till!.

1. Vad heter du? Louise

2. Ett ord på fyra bokstäver: Leta (som i ett ändlösa sökandet efter svar på de odefinierbara frågorna...)

3. Flicknamn: Lisa

4. Pojknamn: Love

5. Yrke: Levnadskonstnär *s*

6. Färg: Lacksvart

7. Klädesplagg: Lump... (ser alltid ut som en luffare, även när jag försöker klä mig)

8. Mat: Lappskojs (kom jag oväntat att tänka på bara, denna äckliga gråa skit med trådar i som man fick i skolan... fy fan.)

9. Sak i badrummet: Leksaker (gummiankor och sånt till badet...)

10. Plats/stad: Los Angeles (ett helt bisarrt ställe)

11. En orsak att vara sen: Lathet!

12. Något man skriker: LIGG!! (ja, till hunden typ)

13. Film: Lost in translation

14. Något man dricker: Laphroaig (flott namn)

15. Band: Levellers

16. Djur: Lamm (ååh dessa ulliga gulliga djur som jag är tokig i. Förra våren försökte jag köpa ett av fårbonden här, men han ville inte sälja... Sa åt mig att lammet skulle växa, bah, som om jag är nån pantad 08 eller..?!)

17. Gatunamn: Lundgatan

18. Bil: Lexus

19. Sång: Lycklig, lycklig (Lyssna nu, det är inte alls så svårt. Du får vad du vill, så det räcker till. Precis vad du vill. Bara du gör mig lycklig, lycklig! Hahahaa)

Kvällar är bra

Kvällar tycker jag om. Dom är kravlösa.
Dagar är pressande.
Morgnar är det jävligaste som finns.
När jag vaknar brukar det kännas ok några sekunder, tills jag inser att jag är vaken. Då brukar jag få ont i magen.
Ibland när jag går och lägger mig får jag ångest eftersom jag vet att det är morgon när jag vaknar nästa dag. Vilket jävla liv.
Men kvällar, som sagt, är mitt andrum. Inget måste göras på kvällen och inga prestationer krävs. Även om jag varit som en zombie hela dagen så brukar ändå kvällen bjuda på lite energi och lust.

Nu sitter jag här i lugnet efter en skakig dag, äntligen kväll. Dottern sover gott, jag har pratat länge med älskade Linda och Sonja, F och S har skickat omtänksamma sms och jag känner mig behagligt tillfreds. Datorn susar hemtrevligt. Jag ska gå och lägga mig bredvid min varma underbara dotter och se på hennes lilla bröstkorg som rör sig så minimalt av hennes små andetag. Så liten, så stor. Mitt allt.

måndag 9 mars 2009

Lie to me

Hjärtat i halsen.
Ja, halsgropen är det väl. Men det är nåt annat. Rädsla.
När hjärtat sitter i halsen är det förtvivlans klump som flyttat sig upp dit och där tvingar jag den att sitta. Snälla, kom inte upp, ut, och sänk mig. Det räcker ändå. Med allt. Som livet ger.

Lögner till exempel, eller kanske snarare halvsanningar. "Lie to me" heter en ny serie på tv (tokdålig, vilket betyder att jag kommer att följa den nitiskt).
10 000 rörelser i människans ansikte berättar när hon ljuger. Det kan också räcka med att höra en röst i telefon. Några ansiktsuttryck är inte nödvändiga. Det tråkiga med det hela är att höra när någon döljer något, men inte veta vad det är personen döljer eller varför. Någonting är det uppenbarligen som behöver döljas. Låt förtvivlans gissningslek börja.

Här har vi genomgått magsjukor, febersjukor och en allmänt jävlig vecka. Idag är det måndag och den här veckan kan knappast bli värre. Även om den verkar jobba på det. Men skam den som ger sig. Tvättmaskinen snurrar, händerna luktar skurmedel och det finns ingredienser till middagen ikväll. Heja vardagen! Nu ska jag sova middag med ungen, sen kanske allt känns hoppfullare.

lördag 7 mars 2009

Brb

Magsjukor och annan skit håller mig härifrån. Återkommer så fort det finns kraft i mig igen.

lördag 28 februari 2009

Vårkänsla

Ännu en dag som inte ser ut som en ful depression, det är ju smått otroligt. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Dottern och jag får ta en tur ner till strandkanten idag igen. Den utflykten tog oss två timmar igår, det är faktiskt 300 meter... Så många stenar som ska petas på, torra gamla blommor som ska plockas och kvistar som ska bäras på.

Ikväll ska vi till Y och se på schlager-helvetet. Trevligt.

Jag tippar på att det är söndag eftermiddag och kväll som kommer att bli fyllda med förtvivlan. För jag tror inte att jag kommer undan. Men som kära S påpekade, så länge jag inte sålt kåken, flyttat jorden, tagit ner himlen och pantsatt hela skiten så är min förtvivlan ändå inte patologisk. Inte så värst i alla fall... Bara en lätt släng av det Bipolära. Eftersom hoppet som spirar mellan förtvivlan är så högtflygande. Ja, vad gör man. Lever med. Upp och ner och skit och fint. Så utmattande, men dock levande. Man får väl tacka och buga, haha.

Snödropparna utanför Hotellet Som Gud Glömde blommar redan. Vår, liv, ljus. Yes.

fredag 27 februari 2009

Ahhhh



Laila dansar till Metallica. I den klänningen.
Det är tur att jag inte kan få för mycket av det goda.

onsdag 25 februari 2009

Turbulenta dagar

Fast inte så mycket utåt sett. Men känslomässigt har jag haft några galet jobbiga dagar. Men det är ovanligt privata känslor och jag tänker inte dela med mig av dem här på bloggen.

Clara och hennes tokigt söta bebis är här och hälsar på. Tillsammans med Claras kompis T. Och hur tokigt söt han är ska vi inte tala om. Kanske borde jag göra som min dotter gör - ta en bok, le jättestort och krypa upp i hans knä? Haha...
Det är ett kärt och varmt återseende att träffa Clara igen, det var längesen. Det blir prat om tiden när vi levde ihop och om hur våra liv är idag. Men mest hänger vi väl över varandras barn och gosar ihjäl dom typ. Nja, fast Isabella hänger nästan bara över T. Hon verkar vara en sucker för trevliga killar ;) Det är visst min dotter det.
Imorgon ska vi åka och bada allihop, det blir trevligt. Särskilt skoj ska det bli att se Clara i min mammas baddräkt...

måndag 23 februari 2009

Night Comes On

Ännu en dag går till historien under kategorin "Ingenting blir någonsin som man tänkt sig".
Kvällen har istället ägnats åt min nya bästis - Spotify. Tack älskade S.
Hittade just en låt av Robbie Williams som hette "Louise". Den var riktigt dålig.
Däremot fick jag en sång skickad till mig som är helt fantastiskt fin.
"Du får inte" av Sonja Aldén.
Du får inte riva mina murar, som jag omsorgsfullt har byggt, om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm, när jag vill vara din verklighet, och du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet.
Men du får ta den tid du behöver, för att förstå vad det är du vill, och du får be en bön att tiden du behöver räcker till.

söndag 22 februari 2009

Söndag

Allt detta vemod. All längtan tillbaka och till det som aldrig blev. Alla drömmar som fått revideras, allt hopp som falnat. Hålet i bröstet, som ständigt gapar efter mera. Övergivenhet. Ensamhet. Ingen ser, ingen hör.
Hur mycket mod ska det behövas för att inte sluta tro?

lördag 21 februari 2009

Dejtingsajter

Finns det några bra?
Jag har sagt hejdå till match och hej till qx. Igen. Förr eller senare hamnar jag alltid på qx, om och om igen. Det är bland folket där jag känner mig mest hemma. Vad nu det säger om mig...
Igår sken solen, himlen var blå. På min och dotterns promenad förföljdes vi till och med av underbart fågelkvitter! På kvällen fick jag se Laila Bagge dansa i kort klänning och det ihop med fågelkvittret gav hopp om livet. Idag är dagen lika vacker. Vi ska ut och promenera och sen fika med en kompis. Ändå, ändå. Något i min kropp andas misstänksamhet, något är inte som det ska. Det är jobbigt att vänta på upptäckten om vad det är.

torsdag 19 februari 2009

I säldammens kalla vatten

Det var tolv grader "varmt" i mitt hus när jag kom hem från Göteborg idag. I Göteborg hälsade vi bland annat på sälarna i Slottsskogen. Det såg kallt ut i deras bassäng. När jag gnällde för min vän om att det var lite kylslaget här i huset så tyckte hon att jag optimistiskt kunde tänka att det i alla fall är varmare än i säldammen. Så sant. Det gäller bara att hitta adekvata referenser för att få perspektiv på ens lidande.
Igår kväll läste jag om masochism och lärde mig att det helt enkelt är en läggning. Vad som än händer i en masochists liv, bra eller dåliga saker, så finns lidandets läggning kvar och överskuggar hela den personens liv. Är en masochists liv bra så hittar han/hon snabbt ett nytt lidande att vältra sig i. On and on. Som Agnes kanske skulle ha uttryckt det. Apropå att det inte är ett dugg synd om mig eftersom jag sitter här med varmt te och sprakande brasa och faktiskt känner mig ovanligt tillfreds, trots kylslaget hus.

Vi har haft det fint i Göteborg. Dottern kröp direkt upp i gudmors famn som om det inte hade gått en dag sen vi träffade henne senast. Och det har gått över ett halvår... Jag ser att min dotter vet vilka som vill henne väl och dom människorna är självklara för henne utan någon tvekan. Eller känner hon av vilka människor jag vet vill henne väl och litar på? Jag vet inte vilket det är men hon har en känsla för det där, helt klart.
Tid med Susan är alltid tid för kärlek. Det finns och behövs inget annat sätt att beskriva det på.

Nästa lördag ska jag få gå på fest. Min kompis har trixat och fixat och donat för att jag ska få gå på fest. När jag säger att hon är världens gulligaste som gör allt det här så säger hon att jag verkligen är värd att få ha lite roligt, det är därför hon anstränger sig så. Jag blir rörd av hennes omtanke, vilken fin vän! Det ska bli jättekul att få träffa lite folk och jag ser fram emot den kvällen.

I bilen i mörkret på väg hem ikväll funderade jag över om det är möjligt att bli den man är. Det är så mycket av sig själv man alltid gömmer. Det är så mycket taktik och eftertanke i allt det man väljer att visa för omvärlden av sig själv. Vad skulle hända om man tog fram sitt gömda jag? Det går givetvis inte i alla situationer, det är vi för kultiverade och socialiserade (de flesta av oss) för. Och det är förstås något grundläggande i det sociala spelet man måste behärska. Men ändå, det är så mycket annat som göms undan, oftast i egenskap av att man tar ansvar för andras reaktioner. Om jag säger eller gör si eller så, blir reaktionen antagligen si eller så. Men det kan man ju inte veta. Och framför allt inte ta ansvar för. Jag kan känna mig ofantligt trött på taktik ibland. Se mig själv som en död docka som gömt sin själ. Det är obehagligt. Och nästan lika obehagligt är det att darrande presentera sitt gömda jag. Dom få gånger det görs.
Jag minns med viss skräck när jag och F satt och pratade i det rum jag sitter i nu för några månader sen. Jag är övertygad om att han inte såg något som helst speciellt i det jag sa då, men själv var jag en hudlös massa som tog fram glimtar av det långt undangömda.
Jag minns speciellt ett samtal med Susan och jag minns en sak Clara sa vid ett tillfälle som gett mig mod till tillåtelse.
Men mest av allt tänker jag på alla tusentals och åter tusentals gånger när jag inte tillåter mig. Och alltid ångrar mig efteråt. Eftersom det var där och då chansen fanns, att vara den jag är i känslor och tankar. Men jag tillät det inte. Sorgligt.

söndag 15 februari 2009

Mitt skräckinjagande barn

Det måste vara så att jag sett för mycket skräckfilmer i kombo med att jag är lätt överspänd. Min dotter är nu så pass stor att när hon sovit en liten lur på dagen själv stiger upp och kommer smygande ut ur sovrummet. Helt plötsligt står hon bara bredvid mig och tittar på mig, jag har inte hört något hasande utan när som helst är hon bara hos mig, tyst och kisande. Jag håller på att skita på mig varje gång. Första gången det hände stod jag och hängde tvätt i badrummet, men ryggen mot dörren. Dottern tog utan förvarning mig runt benet och sa högt; "mamma". Jag skrek till så högt att jag skrämde livet ur henne och hon skrek till och jag skrek till en gång till och sen började den lilla av oss gråta. Min puls var pinsamt hög.

Jaja, nu är vi genomförkylda båda två och jag tänker att vi har en dag på oss att bli friska... Jodå.. Lite vitlök och c-vitaminchocker, kan det duga?

lördag 14 februari 2009

Tiden går

Dagarna och kvällarna ramlar förbi. Jag hinner inte riktigt med min lilla blogg. Det är en hel del annat jag inte hinner med heller. Tänka till exempel.

Men på tisdag ska jag och lillan åka till Gudmor S i Göteborg. Det ser jag verkligen fram emot. Det går alltid alltför lång tid mellan våra möten. På måndag åker vi till Kalmar och sen vidare på tisdagen med F:s hjälp. Han får agera lite chaufför och passa på att hälsa på en kompis i Göteborg han också. Det blir en rolig resa! Att träffa S ger alltid inspiration och livskraft, hon har en ovärderlig förmåga att lysa upp tillvaron.

När resan är över är nästan februari slut. Mars blir en, antagligen, halvseg startsträcka inför våren. Men när mars är över och jag har varit i Viken och "semestrat" (Med fyra småbarn - semester? Skulle inte tro det.) åker nog min mamma och jag vidare till Skagen eftersom det ska börja byggas här hemma. Och fy fan så jobbigt det är att var på en plats det byggs på. Jag har blivit allergisk mot hammarslag och såg- och borrljud. Alla som känner min pappa vet vad det beror på... Han har svårartad tics som gör att han varje vaken minut måste göra hantverksljud ifrån sig.
Ja, vad jag skulle säga är ju att sen är vi inne i mitten av april. Hux flux bara. Våren är här!
Med andra ord, tiden går.

Sinead O'Connor - This Is To Mother You

Med kärlek på Alla Hjärtans Dag

onsdag 11 februari 2009




En ljuvlig bild. En brandman ger en skadad koala vatten. Så fint. Hela bilden, reportaget finns på dn.se. Bränderna i Australien härjar vidare, 200 människor och en miljon djur beräknas ha omkommit hittills. Jag väljer att titta på den här bilden istället för att tänka på all förödelse, och DN publicerar koalan Sam när han räddas.

Här på denna lilla ö är snöstormen på väg in. Vi får se hur stormig och snöig den blir. Lökarna har kommit upp här och jag har både blommande och knoppande primula i rabatten. Vinter? Nää.

Har som vanligt varit i Kalmar och det var trevligt. Särskilt ett besök hos dom jag kallar "dammråttorna" inklusive son (som är i min dotters ålder), som vid detta besök kändes mer öppna och varma än de gjort tidigare. För övrigt var det ett avslappnat besök hos F och den där tidigare bara avklingande förälskelsen känns helt passé. Så jävla skönt. Och med tanke på hur snabbt den försvann så kan jag undra vad som låg bakom den. Eftersom överanalys är ett kärt ämne för mig. Det kan ha varit så att jag blev djupt förälskad i den "affärsuppgörelse" som han och jag diskuterade på sensommaren. En del funderingar jag gjort senaste veckan tyder på det. Det var en god idé att förälska sig i, med en så bra affärspartner var det inte svårt alls. Det kan också ha varit så att jag förälskade mig i en man som sa sig älska min dotter. Inte svårt alls att falla för en sån man. Men kanske inte hållbart i längden, haha. Jag har själv svårt att ta till mig andras ungar och jag har ofta tänkt: hur ska jag hitta någon som kan tänka sig att inte bara leva med mig, utan också mitt barn. Inte för att hon är jobbig på nåt sätt, snarare tvärtom - som en ängel jämfört med de flesta ungar, men ändå.
Jaja, orsaker hit eller dit. Hur det än är så känns det skönt att ha återhämtat sig så fort. Livet går vidare.

tisdag 10 februari 2009

Brb

Blogginlägg kommer. För er gulliga som efterfrågar såna. Har bara inte tid slash ork för stunden.

torsdag 5 februari 2009

Det finns lyckliga slut

För dom som vet vad som hänt tidigare i Marcus liv är den korta rapporten från BB som ett välönskat lyckligt slut. Fast för dom inblandade, äntligen en början.

Motley Crue - If I Die Tomorrow

En person sms:ar att han hör den här låten och tänker på mig. Vill att jag ska lyssna på den. Han lever för texter och stämningar. Och han är så full av bullshit. Varje gång vi hörs retar han livet ur mig. Vad vill han nu? Ska han dö och håller på att göra avbön därhelst han kan, ska han ta livet av sig och letar medlidande? Jag tänker inte fråga, för jag vet att jag inte får något svar. Han har aldrig handlat om att ge och ta, bara ta. Alla runt honom ska kravlöst ge och den som inte gör det byts helt sonika ut, snabbt som fan. Också ett sätt att leva. Kan ångesten ha kommit i fatt honom plötsligt och fått honom att inse att för att få något äkta måste man också ge? Det hjälper tyvärr inte när man varit en skitstövel största delen av sitt liv. Han kommer att dö ensam, hyllad och älskad, men ovanligt ensam och hemlös.

tisdag 3 februari 2009

Årets homo

Andreas Lundstedt, för andra gången. Jag är inte helt säker på det här, är det etiskt korrekt att ge pris åt någon för att den lyckats få hiv? "En offentlig person att identifiera sig med för de hiv-positiva." Men fan, shape up, använd kondom och se till att inte få hiv för helvete. Alla vet hur det smittar och det är väl inget att prisa, någons dumhet?? Jaja, vem är jag att döma och bla bla bla, men nu råkar jag tycka så.
Min pappas kompis, Janne Wisén, fick också pris på gaygalan. Fint, på tiden! Han kom ut som gay inom brandförsvaret långt långt innan det var det minsta rumsrent att vara homo, särskilt inom brandförsvaret.
Min egen gaygala;
Årets homo: ALLA homo- och bisexuella som kämpar med att förstå och acceptera sin läggning, eftersom den medför ett utanförskap i en trångsynt värld. Det finns många sätt att bli marginaliserad på i ett heteronormativt samhälle, särskilt om man inte är hetero...

Själv är jag åter från staden K igen. "Staden K", låter som om det är taget direkt ur "Processen", haha, men det handlar förstås om Kalmar. Det har varit bra dagar, som för ovanlighetens skull gett mer energi än de tagit. Det behövs så lite. Lite mänsklig närhet av manligt slag gav min livskraft näring, och sen ett möte med E idag som svar på något jag behövt länge. E utstrålar värme, omtanke och visdom. Hennes leende och ögon river alla murar. Det var roligt att hon och jag sågs efter så lång tid. Att vi är så nära utan att vara nära. E:s tokigt söta hund pussade min dotter tills hon skrek av skratt.
Två möten, och den livsglädje jag känt komma krypande sen nån vecka tillbaka fortsätter att kliva på framåt. Så jävla skönt. Även om det givetvis gör mig väldigt misstänksam. Jaha, vad ska komma nu då? Bra ska jag väl inte få må?

I got too much life running through my veins, going to waste... För att citera den lilla hunk-pojken Robbie Williams.

söndag 1 februari 2009

Monster Magnet - Unbroken

Väl tilltagen hittelön utlovas!

Påminnelse

Igår fick en video, en gammal kursare och ett gäng bilder mig att påminnas om ett liv jag en gång levde. Det var verkligen en del helvetes dagar i den där perioden, men fy fan vad ROLIGT jag hade. När hade jag roligt senast? Eh....låt mig tänka länge....och lite till. Jag minns sommaren 2006, då hade jag grymt roligt yes Sir. Jag minns en kväll på Söder med Sonja våren innan. Jag minns det kvalfyllda men sjukt roliga dejtandet av en man 2004-2005. Jaha, så sen sommaren 2006 har jag fan inte haft kul. Jag har skrattat med vänner och jag har fått meningen med livet, min dotter. Men ROLIGT. Kom igen. Kom igen livet, för fan, ge mig nåt att minnas nu!
När jag tänker till så inser jag att hur livet ser ut, hur roligt man har, nästan enbart beror på sällskapet man omger sig med. Mina galna roliga vänner och bekanta, dyk upp i mitt liv igen. Ni behövs så väl. Jag är så uttorkad och nere för räkning. Men jag reser mig så ofta så en gång till är inga problem. Det finns en drivkraft i viljan som inte ens jag kan stoppa. Jag ska bara ta mig ut nu. Det är dags.

lördag 31 januari 2009

Baby om morgonen

Leaving on a Mayday

Du och jag
är sträckan mellan oss

fredag 30 januari 2009

En inställd spelning...

...är också en spelning.
Fast en inställd dejt är tyvärr ingen dejt. Hur mycket jag än vrider och vänder på det. Men just idag gjorde det inte så mycket att T ringde i morse och berättade att hans son var sjuk. Jag fick nämligen en kniv i ögat igår. Så mitt utseende idag är inte till min fördel, utan att överdriva. Min charmerande lilla knivmörderska till dotter forcerade barnspärren på kökslådan igår och plockade ut en fet kniv. Sen ångade hon in med den till mig i vardagsrummet där hon, tack och lov med taskig precision, petade in den i ögat på mig. Så en repad hornhinna senare är jag inte alltför snygg med halvöppet knallrött öga och pencillinsalva i halva nyllet. Vilken unge. Fluffbebisen är sannerligen long gone.
Kanske hör T av sig för ett nytt tillfälle till dejt. Kanske hör han inte av sig. Vem vet.
Såg en galet läcker kvinna på tv hos Skavlan i kväll. Hon sa: "Det enda som är konstant är förändringen". Jodå, Elizabeth, det ska gudarna veta att du har rätt i.

Utmanad av Anna

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta om sig själv. Du som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om dina 8 fakta. I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar.

1. Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker.
2. Jag hatar och älskar andra människor, särskilt kvinnor och män.
3. Jag har dansat klassisk balett i femton år (jag vet, vem kan tro det...)
4. Jag älskar cynism och sarkasmer.
5. Jag är internetberoende.
6. Jag är livrädd för döden, och livet.
7. Jag tror på psykologi och filosofi.
8. Jag har pluggat sex år på universitet, men har ingen examen.

Jag utmanar:
Clara
Maja
Nixon
Emma
Ellinor
Wilmer
Hogga
Fredde (som bloggar på okänd ort)