torsdag 29 oktober 2009

Bara

irriterad så ini helvete. På allt möjligt. Som Ölandsbron till exempel. Där det ALLTID arbetas = enfiligt och 30-50 kmh. Idag såg jag på skylten att vägarbetet beräknas vara klart december 2011. Men för faaan. Dom har reparerat den där bron sen jag flyttade hit, 2003. Är den inte helt ombyggd från topp till tå snart?? Finns det mer att reparera? Jaja.

Mitt barn tjatar och får utbrott konstant nuförtiden. Ja, den senaste veckan då. Det räcker för mig för att börja skönja ett personligt nervsammanbrott. Tänk om jag bara kunde få hjälp med henne ett par timmar nån gång, så jag fick rensa min egen hjärna. Det känns som om jag ska bli vansinnig när jag aldrig får vara ifred. Idag somnade hon 21.21. Hon vaknade 08.03 imorse. Sen dess har hon hållt på.
F planerar vår resa och jag undrar hur fan jag ska orka. Inte bara med mitt barn, utan framför allt mig själv då. Jag kommer ha skitjobbigt och vem kommer att ta hänsyn till det? Varken Isabella eller F i allafall. När vi är med F har jag nästan två barn. Han kräver minst lika mycket uppmärksamhet som Isabella, och oftast samtidigt. Jag blir helt kajko i huvudet. Och han har bara lust att uppmärksamma henne när det passar honom, övrig tid ska hon bara "vara där". Så han är ingen avlastning. Mitt jag är för det mesta oväsentligt. Det blir mindre roligt när vi ska göra något där jag behöver stöd, trygghet och förståelse. Med all sannolikhet blir det bara ett energisugande helvete.

Irriterad på restaurangägarna som är så jävla slappa och handlingsförlamade. Det som verkade så bra har bara blivit till ingenting. Eller ännu värre, ett uppbrott från det som kändes så rätt och på uppåtgång. Nu har jag ingen aning om hur hotellorganisationen ser ut om ett halvår, ett år. Det är en hemsk sorg. Jag älskar det där stället och tanken på den eventuella förändringen är jättetråkig.

Irriterad på kattjäveln som stör allt han kan så fort Isabella lägger sig för att sova på kvällen. Han är helt sjuk. Verkligen. Han kommer så fort hon kryper ner i sängen. Börja skrika, riva i täcket eller på dörren om jag stänger den. Puttar ner allt han ser från bord och hyllor. Ikväll stängde jag in honom i badrummet när I skulle somna. Hörde hans något dämpade vrål ända där bortifrån och in i sovrummet. Han är wacko.

Irriterad på att ständigt gå på högvarv inombords och att inget av det syns utanpå. Master in disguise.

Jaja, nu fick jag ett sms och hela livet blev genast lite trevligare. So long suckers!

måndag 26 oktober 2009

Lunch = nervsammanbrott

Man måste ha mycket tålamod med en 2,5-åring. Mycket tålamod.
Först var vi på hotellet ett par timmar, och Isabella "hjälpte till" hela tiden. Jag skulle bädda på övervåningen och satt henne i soffan på nedervåningen med tv, en bok, en bil och en påse majskrokar. Allt för att hon helst inte skulle klänga omkring i den livsfarliga branta trappen mellan våningarna. Givetvis skulle hon upp när hon var nere och ner när hon var uppe. Hela tiden. Ett jävla passande och flängande fram och tillbaka med andra ord medan jag försöker bädda så gott jag hinner.
Sen ska jag dammsuga och hon illvrålar givetvis. Dammsugaren är det näst farligaste efter jordens undergång. Jag försöker få henne att vara i en annan lägenhet eller i korridoren, men nej hon ska givetvis vara just där jag är och där är också dammsugaren. Alltså vrålar hon och klänger på mig medan jag dammsuger. Hänger i benen, i mina kläderna och vrålar. När vi är klara och jag ska ge mig på nästa lägenhet häller hon ut alla majskrokar på det nyss dammsugna golvet samtidigt som hon ropar att hon och jag ska dansa nu, och jag känner en lukt som betyder att blöjan måste bytas. Och så fortsätter det hela i två timmars tid, sen är jag klar med det som normalt skulle ta max en timme.

Dags att åka hem och äta lunch. Men hon vill ha glass. Det blir ingen glass, vi ska äta mat, säger jag. Illvrål. Kom nu, jag ska steka korv och fixa vita bönor åt oss. Korv, korv, korv, skallar ropen in i huset. Sen eskalerar skriken när jag tar fram matvarorna och ska sätta igång. JAG VILL HA KOOOOORV. Du ska få, jag ska bara steka den först. JAG VILL HA KOOOOOORV. Föregående meningsutbyte upprepas cirka sju gånger medan dottern springer och hämtar en pall och ställer vid spisen. Ställer sig där och börja slita i spisskyddet och hoppa på den instabila pallen. Nu är snart korven klar, säger jag medan jag försöker se till att hon inte rasar av pallen och slår skallen i nåt. KORVEN KLAAAAAAAAAAR, ropar dottern glatt cirka femton gånger allt högre och högre medan den steks och jag skär upp den. Nu måste den bara svalna lite, säger jag. KORV NUUUUUU, skriker ungen fyra gånger i falsett innan jag får upp henne på köksstolen och har placerat tallriken framför henne. Vill du ha ketchup på, frågar jag. HA KECHUP, HA KECHUP, HA KECHUP skriker rösten otaliga gånger innan jag tagit mig fram och tillbaka till kylskåpet och hällt upp ketchup. Shit. Sen hinner jag precis lägga upp mat till mig, ställa fram mjölk till henne och sätta mig vid bordet innan jag får resa mig igen. Barnet ska ha mera korv, NU.
Om ett barn har noll tålamod, så måste barnets förälder ha en ängels tålamod för att inte få sammanbrott över en enda liten enkel lunch...

fredag 23 oktober 2009

Melissa Etheridge - I'm the Only One

Plötsligt längtar jag till en söndagkväll på Patricia. Till Maja, med sitt blonda hår, svarta tajta linne och svarta byxor. Hon luktade gott, hon var fantastisk mot en vägg av röd sammet.
Var är du idag Maja? Varför minns jag inte längre ditt efternamn eller har kvar ditt nummer? Varför flyttade du till Norge och försvann?
Jag vill ha dig här nu.

onsdag 21 oktober 2009

Vad är det för liv vi har förlorat genom att leva?

Är jag gammal nog för att ta ännu en dans på detta avdukade bord?
Hungern finns, men är rätt mättad. Eller så inskränker jag mig själv så pass mycket att lusten dämpas inifrån.

Ska man göra den obligatoriska listan? Är det början på 40-årskrisen? 100 saker att göra innan jag dör. Och jag kan inte komma på EN sak jag MÅSTE göra. Jag är för fan redan död.
Fast, så tänker jag också att jag trivs i det liv jag har nu. Det är ett gott liv. Kanske måste man inte alltid vilja något annat. Men är det inte lite planlöst? Eller var det hit jag ville komma?
Ibland tänker jag att det är nu jag hämtar andan. Mitt liv har varit turbulent, inuti. Inte riktigt lika mycket utanpå som inuti.

F brukar säga att mitt liv här är ovärdigt. Det kan hända att det stundtals är. Men han känner inte min historia fullt ut, och i den finns det mycket som är riktigt ovärdigt jämfört med mitt nu.

För första gången i mitt liv har jag ett eget hem. Jag har ett relativt lugnt psyke, vilket betyder att jag lappar ihop mig själv hyfsat bra de gånger jag trasas sönder. Och jag har en given identitet, jag är mamma.
Ett knep en del tar till är att lista allt de känner skuld och skam för. Det känns mig som en övermäktig uppgift. Men något jag alltid känt skam inför är min identitet. För jag har inte haft någon stark identitet. Nu är jag i alla fall mamma. Men min "övriga" identitet hänger fortfarande rätt löst. Även om jag hoppas och tror att jag sakta jobbar på det hela tiden. Men jag kan ofta märka att jag faller tillbaka i gamla mönster.
Men att vara mamma är en lika given identitet som en yrkesroll, dock långt ifrån med samma värde. En yrkesidentitet är fortfarande av högsta status och pendlar i värde beroende på yrket. Så upplever jag det, trots att så många, inklusive jag själv, försöker hävda att det är en oväsentlig identitet. Men ändå, det ÄR det inte. Det går inte att hävda det med bestämdhet. Det tillhör vår kultur, vårt samhälle, att lägga största värde i vår yrkesroll. Det kanske är en kollektiv grundval som folkhemmets aura gav upphov till.

Det är som det är. Jag är så överväldigande stolt över min mammaroll. Det spelar ingen roll vad samhället säger om ensamstående småbarnsmammor, det kommer alltid vara det vackraste i mitt liv. Är det något jag tänker försvara så är det att jag vill vara med mitt barn. Och att vara det så gott jag kan. Och jag tror att det kommer att vara gott nog.

tisdag 20 oktober 2009

Frukost

Förkylt och galet trögt i skallen.

Saknar Linda. Vi pratade länge igår. Eftersom vi båda fyllde år. Då ringer vi alltid varandra. Tja, och ibland annars också förstås. Födda samma dag, och tvillingsjälar. Faktiskt. Vi har så många liknande erfarenheter av livet, vi har så lika karaktärer och en ovanlig förståelse för varandra. Det är häftigt. En sån vän skulle alla ha. För tröstens skull.

Sonja, min andra bästa vän, och jag är väldigt olika. Hon är alltid positiv, glad, tillitsfull och målmedveten. Ja, ni hör ju, min motsats, haha. Men så funkar vi så bra. Har varit nära sen vi var 6-7 år. Det är också så häftigt. Och vi lär varandra mycket. En sån vän skulle alla ha. För utvecklingens skull.

För övrigt är jag missnöjd med min blogg. Den innehåller för lite surrealism, för lite eftertanke och framför allt alldeles för lite humor. Men jag tycks inte kunna göra nåt åt det just nu. Förändring kanske kommer. Sitter och trycker på ett väldigt personligt inlägg som jag skulle vilja skriva. Om något som upptar mycket av mina tankar just nu. Men det känns för privat. Kanske skulle göra som Anna och starta en lösenskyddad blogg. Eller helt enkelt fortsätta ha mina privata tankar i mitt huvud. Alternativt skriva för mig själv bara. Får se.

lördag 17 oktober 2009

Det susar i säven

Så fort det är minst femti mil till närmaste medmänskligt support så blir jag och dottern sjuka. Alltså ligger vi här nu febriga, snoriga och med ont i halsen. Har jag iaf. Dottern ligger och hostar och snorar så jag får anta att hon känner sig ungefär likadan. Ja, det var dagens i-landsgnäll.

Men vi hade det helt underbart i Göteborg hos Susan! Och vi fick vara härligt mycket med Malla och hennes två söta grabbar, samt träffa en väldigt höggravid faster Titte över en mysig fika. Middagarna hemma hos Susan var fester varje kväll och extra roligt tyckte Isabella att det var när Solaleh var med. Hon är helt tokig i Sollan. När Susan sa att Sollan skulle komma på middag sprang Isabella till fönstret och stod där och ropade: "Fortare, fortare Solaleh!" Otroligt gulligt.

Besök på Universeum hann vi också med. Där fastnade Isabella framför allt vid den lilla poolen med en rocka i. Där stod hon och ropade (i nån halvtimme...): "Nej, nej rockan, kom inte hit och ät upp min tröja!" Vad får hon saker ifrån? Hajar och korallrev med "Nemos" i var också poppis. Själv uppskattade jag mest aporna i regnskogen. Dom hoppade omkring fritt därinne och satt plötsligt bara ett par decimeter ifrån oss. Svårt att motstå impulsen att plocka med sig en sån söting hem :) Men Susan som visst känner mig väste bestämt att jag skulle låta bli apan...

Patriks erbjudande om stiliga män, god mat och fest förflyttades framåt till nästa besök i stan, och jag måste medge att det kändes helt ok. Annars hade jag nog hört av mig lite tidigare än dan innan vi skulle åka hem. Fast sen ångrade jag mig förstås, haha.
Trist att det inte blev någon möjlighet att träffa Janice, men desto större anledning att snart åka tillbaka till Göteborg.

Men, nu är vi hemma och här är allt som vanligt. Men med tanke på de funderingar F kom med igår, och min "kontring" så känns det som om ett par beslut han kommer att ta så småningom kommer att påverka hur min framtid ser ut. Förändringens tid kan komma även till en byhåla som denna.

torsdag 15 oktober 2009

Tove Östman - Hot 'n' Cold - idol 2009

Hur kan man vara sååå sexig och cool när man bara är 16 år?? Love her...

torsdag 8 oktober 2009

Stabilt läge

Ja, varken med- eller motgångar de senaste dagarna. Inte så mycket att orda om med andra ord...
Jag donar på hotellet och åker runt med dottern på diverse barnsammankomster. Inte livin´ the life kanske, men gott nog. Jag mår bra utan måsten. Så fort måstena dyker upp så klappar psyket ihop. I alla fall om det är för många måsten på en gång. Eller för ofta. Eller för regelbundet. Som ett normalt jobb tex, haha. Så är det.
Alltså trivs jag hyfs i min lugna tillvaro. Och om ett par dar åker vi ju till Göteborg. För lite rörelse i lugnet behövs naturligtvis. Så länge den är frivillig. Att få vara med Sus i några dagar blir toppen. Vi ska även ut till Mallas nya hus och träffa henne och smågrabbarna, det blir kul. Tittes bebis verkar dock inte ha bråttom ut i världen, och det finns risk för att vi inte får träffa någon nykläckt kusin. Det hade annars varit fint. Att få snusa lite i en bebisnacke och storögt kika på de små händerna, fingrarna och tårna. Bebisar är så overkligt små. Och älskvärda.

Detta om detta. Tror jag ska lägga mig med datorn i sängen och se på en skräckis. Regnet slår mot rutan och jag känner för att mysa. Och efter att ha hjälpt F att bära möbler halva dan så känns det som läge för att sträcka ut sig.

lördag 3 oktober 2009

Kan det bli mer höst?

Mörkgrå himmel, ösregn, halv storm, fem grader "varmt" och gula löv överallt. Shit. Kan man inte få gå i ide? Eller, tja...det är väl det jag mer eller mindre brukar göra på vintern.
Fast nästa helg åker vi till Göteborg, blir himla mysigt. Sen är en Örebroresa bokad nu också, i november. Det ser jag också fram emot.
Och föräldrarnas flyttlass börjar gå i början av november, det är snart. Det ska nog gå fram till nyår...att överleva.

Imorse väckte telefonen mig med ett bibelcitat från A. Mycket fint och tankeväckande. Det behövs trots allt inte så mycket för att känna mening och värme.