Två veckor

i Kroken har gått väldigt fort. På inget sätt har det blivit som jag föreställt mig, men det var väl inte oväntat :)
På söndag drar jag till Borgholm igen, skönt! Får bo hos mor och far i två dar eftersom mitt hus fortfarande är uthyrt. På tisdag åker jag till Stockholm och Pride. Hur kul blir inte det??!!

Har också en dejt inplanerad till 27 september i Göteborg, haha. Middag med Patrik. Now or never. Han ska få sin chans som han väntat på i 16 år. Stört? Ja. Det ska bli SÅ kul att träffa honom! Han har faktiskt vuxit i mina ögon dom senaste veckorna.

Den Egoistiska Mannen

Under några månaders tid, eller kanske några år egentligen, fast väldigt oengagerat från och till, har jag gjort kontaktförsök med folk på lite olika sajter. Först några utpräglade dejtingsajter, men det kändes helt fel. Sen har jag hittat lite alternativa sajter tex mazily.com och hör och häpna betapet.se kan man ragga på, haha. Det du Cat! Där är ju medlemmarna av viss intelligens trots allt. Och det är inte illa.

MEN. Det stora mennet, männen. Man får kontakt och man är nyfiken på vad de är för filurar, man forskar lite. Och min förvåning ligger i att dom berättar och berättar om sig själva, men undrar inget tillbaka!! Vad är det frågan om? Ska dom bara hitta ett knull och skiter fullständigt i vem personen egentligen är? Eller älskar dom sig så omåttligt att intresset för allt utanför dom själva är noll? Jag har fanimig inte stött på en enda av säg...iaf...trettio kontakter, som varit nyfiken på vem jag är. 

Vad är det för fel på folk?

Om man inte ens är nyfiken så är det väl åtminstone vanligt hyfs att konversera på ett artigt sätt. Det gör man ju i alla kommunikationssituationer. Försöker hålla en relativ jämn nivå på vem som pratar och vem som lyssnar. Det gör jag alltid, och alla kompisar jag har och bekanta jag känner till besitter den förmågan. 

Så har då inte dessa män nån social träning ens? Om dom nu inte har nån normal inneboende nyfikenhet på andra människors liv och tankar. Har jag haft otur eller är det dom överblivna asociala egoisterna som rör sig i cyberrymden och svarar på kontaktanrop? Jag vet inte. Men jag blir så less. Jävla män. 

Lördagkväll

Lämnade av sonen till pappan för några timmar sen. Lättnaden. Stillheten. Tystnaden.
Ensamheten.
Japp, efter några timmar kom den inte oväntat smygande. Ska det vara så jävla svårt att bara njuta? Nej, det var det inte tills jag såg att F skulle ut med någon och festa och tydligen är det farmor som tar hand om lilla E.  DÅ blev det en bitter ensamhet. Jag är så patetisk att jag borde ägna dagarna åt att kräla runt och leta efter en pistol.
Efter att ha läst igenom hela den här bloggen häromkvällen har jag insett att jag är lika patetisk nu som jag var för tre år sen. TRE år sen. I tre år har jag längtat efter en man som inte vill ha mig. Ska man skratta eller gråta. Det finns bara ett bot, hitta något annat/annan som tar sig in i mitt huvud.
Det har ju blivit SÅ mycket bättre sen jag flyttade till Borgholm. Och det är jag själaglad över. Även om det bara är sporadiska kontakter jag skapat så är jag ju på väg. På väg i mitt egna liv. Jag har mitt älskade, älskade lilla hus. "Mitt" dagis med alla fina föräldrakontakter och grannarna i området. Det är så bra och jag är så innerligt tacksam för dessa sociala sammanhang. Jag blir nog mindre och mindre ensam nu.
Det blev bara ett kraftigt bakslag att komma hit till Kroken. Som jag misstänkte. Men om en vecka åker jag till Stockholm och Pride. Det ska bli så galet roligt!! Stockholm längtar jag inte tillbaka en nanosekund till, men att få jobba på Priden igen ska bli tokskoj.
Äsch, jag är inte bitter eller deprimerad när jag tänker efter. Fan vilket bra liv jag har egentligen! Alla möjligheter och spännande tider ligger framför mig. Inte fan vill jag ha nån partner heller egentligen. Nej kära nån, låt mig ha min frihet och melankoli ifred. Men en tjejkompis att sitta och babbla avslappnat med om livet önskar jag mig verkligen. I övrigt fattas mig inget. Punkt.
Jo, lite fler betalda arbetstimmar :) Punkt.

Den här demonen, förlåt jag menade sonen.

Alltså, den här ungen jag har. Som svar på ett inlägg några dagar neråt. Som är två år neråt, nä lite mer. Jag var ju gravid och nu har jag en son ihop med F. Extremt lång historia hur hela den karusellen snurrat på. Kanske orkar jag dra det vid nåt annat tillfälle.
Som straff för att jag och F i syndens namn ville skaffa barn har vi fått en liten charmerande demon. Fast han stressar inte F lika mycket som han stressar mig, och det är ju bra. Lilla E håller på att bli pappas pojke och av några olika anledningar är jag överlycklig för det. Till exempel att jag inte orkar med honom.... Och att F äntligen har fått sin prins, som han själv uttrycker det.
Men till dagens i-landsproblem. Vid något tillfälle har den lille demonen rafsat runt i min dator och gjort om all text i Facebook till pyttesmå bokstäver. Och ja, jag erkänner mig besegrad av en 1-åring. Hur fan gör man för att få tillbaka dom normalstora bokstäverna? Nån som vet?

Ojojoj

Här har inget inlägg gjorts sen 2010. Man skulle lätt kunna tro att jag inte varit bitter sen dess. Det är ju annars min främsta drivkraft till blogginlägg. Men oroa er inte, jag har varit och är bitter så att det räcker och blir över. Men det får jag fläka ur mig om nån annan dag. Det har ju tagit mig hela kvällen att ta mig in på min egen blogg :)