Kära lilla vackra Bodil, du kan!

En av mina husgudar är Bodil Malmsten. Igår läste jag klart hennes senaste bok "Sista boken från Finistère".
Bodil skriver att det svåraste med att skriva är att sätta ord på, och kunna förmedla, det man vill säga. Javisst Bodil, så är det, det är skitsvårt. Ord räcker sällan till för känslor. Orden är så fattiga, banala, de liksom underminerar hela människans själ. För det mesta. Men ibland ramlar man på en mening eller flera, som faktiskt tangerar ens inre. Och som jag älskar det! När allting stillnar och upphör runt om och orden plötsligt rör vid det identifierbara, det svåra, det man så gärna vill se.
"Det gäller att bli varse det som är.
Att förvånas.
Lägga märke till, märka ut i sitt medvetande det som i varje ögonblick aldrig funnits förut.
...
Att det är möjligt.
Att vad som helst kan hända, att det oväntade ännu inte hänt.
Allting sker för första gången, det är alltid den första dagen, det första barnet, den första kärleken.
Vi har aldrig gjort det förut.
Ingen har det.
Allting är nytt."