Ångestventil

Bloggen är bara till för dom dåliga dagarna. Jaha, då får det väl vara så. Det har bott lite och ibland mer ångest här sista veckorna. När livet trilskas med att inte fullfölja mina förväntningar blir det tungt och ängsligt i kroppen. Skakigt i händerna, klump i magen, tårar bakom ögonen.

Det största problemet är som alltid, vad vill man ha ut av livet? Vad ska dagarna, timmarna och minutrarna fyllas med? För att kännas levande och med mening. Varför är dödsångesten sån att den piskar på dagarna med stress över det inte upplevda, med alla frågor som det inte finns några svar på, med tvekan, tvivel och sorgsenhet över det som inte blir eller som man inte kan påverka eller förstå. Och bristen av alltings närvaro. Nästan allt känns oäkta och frånvarande. Och som vanligt i allt vet jag inte vad det är jag vill, eller strävar efter. Vart jag vill komma. Det är bara den stora saknaden i kroppen. Vad är det jag saknar och hur ska jag slippa den här tunga sorgsenheten som förlamar min kropp rens fysiskt. Jag vill inget annat än att gråta. Från morgon till kväll. Och vad skulle det hjälpa? Jag vill att någon ska hålla om mig när jag gråter och säga: "Jag ser att du är ledsen". Är det så banalt att det är det som skulle hjälpa? Och varför är det i så fall så?