Hat-kärlek till tvåsamheten och Lundell

Jag har sagt det förr, jag är less på ensamheten. Just nu känner jag mig inte ensam, men frustrerad. Tvåsamheten lockar, och jag har den, men inte alls. Jag delar mina dagar, matstunder och kvällar med F. Det är underbart. Vi är ensamma tillsammans. Och det är väl just det som frustrerar. Men jag mår bra, så jag ska bara hålla käft.
Men hat-kärleken även till Lundell dök upp igår när jag lyssnade på "Tillsammans vi två". Jag orkar inte höra på honom och delar av hans texter är så pinsamma, men så träffande ibland. Så det här är jag, i känslan nu:

Vi har haft våra krig
Vi har haft våra spel
Vi har gjort det bra, vi har gjort våra fel
Det är så enkelt, så enkelt
men ändå så svårt
För att klara av det här måste man va två

Alla väntar på att deras skepp
ska komma in
Att det ska föras i hamn
av nån gudomlig vind
Men du och jag har väl lärt nu
vad som gäller här
Man får ta ett steg framåt
och se om det bär

Jag gav allt jag hade
Nu är det tomt i min själ
Känns som jag sitter fast
i ett långt farväl
Men det här hjärtat det bultar
ändå under mitt skinn
Det vill banka sig ut
för att komma in

Jag kan inte göra det här alldeles själv
Måste hitta lite hjälp just nu ikväll

Så om du inte har nåt för dig
Om din natt är lång och din dag är grå
Om du inte vet vart du ska gå
Om inte någon hör dig
Om ingen är där som kan förstå
Lyssna då på vad jag föreslår
Vi gör det tillsammans vi två