Rosa är en nyans av rött

Just nu kryper det en skalbagge över min skärm. Det ser fint ut, den går sin stilla gång. Den försvinner över kanten och är utom synhåll. Vart ska den? Går den på andra sidan av min skärm nu? På ovansidan av laptoplocket? Hur uppkommer instinkten som får den att gå, leta mata, föröka sig? Livet är jävligt konstigt, vare sig man är skalbagge eller människa.

"Solen badar", sa dottern ikväll när vi såg solnedgången. Att se när solen sänker sig i havet är enkelt för en tvååring. För henne är livet enkelt men ändå mycket svårt. När en ballong hon lekte med igår small och "försvann" blev hon helt förtvivlad och grät. Vilken skön känsloyttring. Att få gråta och bli tröstad och kramad över något så odramatiskt. Som givetvis var ett stort drama i hennes liv. Är det så vi gradvis ska vänja oss vid förtvivlan i livet? När tämjer vi våra känsloyttringar? Varför lär vi oss att vara så känslokalla att vi inte själva förstår vad vi egentligen känner?

Ibland tänker jag att när vi människor möts är det så osurrealistisk jämfört med livet. Men det är bara när vi inte pratar med varandra. Och det gör vi sällan. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att det kräver för mycket. Tankeverksamhet och identifikation av känslor. Svåra grejer. Själv är jag oftast tyst. Men jag tycker om att svara på frågor. Men jag ställer sällan frågor själv. Vill ju inte verka jobbig... Jag har så många frågor, så många undringar så mycket att ventilera. Men jag är tyst. Istället ligger jag vaken i timtal på nätterna. I tanken pratar jag med den jag vill prata med. Då får jag säga och fråga allt jag vill. Svaren uteblir dock. Jag tänker att jag ska säga och fråga allt det där på dagen sen. Men då är jag tyst. Svaren uteblir igen. Och så går dagarna. Helt utan surrealism.

Det är så anpassat, tråkigt, stelt, mesigt blekt och tillrättalagt. Det behövs ingen dekonstruktion för inget är nedmonterat. Och ändå, varje dag är våra val. Jag är långt ifrån oskyldig.