När det kommer till relationer med män så är jag väldigt, väldigt, VÄLDIGT cynisk. Och i ärlighetens namn blir jag bara mer och mer ointresserad av det hela, särskilt som den där cynismen späds på för varje gång man tror att det kanske dykt upp en vettig man. Vettiga män finns inte i verkligheten, bara som tjusig rekvisita i fantasin. Såvida de inte är gifta eller homosexuella förstås. Och vad hjälper det? Inte möcke.
Jag förstår inte ens varför jag lägger ner tid på att tänka på detta, men det bara dök upp i mitt huvud just nu. Att fy fan - så trött jag blir.
Och därmed är den tanken ett avslutat kapitel.
söndag 27 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, jag vet. ; man får vika ner sig, eller klara sig bäst man vill. Och DET är inte så tokigt ... Själv är jag ju som bekant nygift, och fråga inte hur det gick till, det bara hände, och det är gott, accepterat liksom.
SvaraRaderaMen vad ÄR en vettig man? Vad är det att våga? Vad är cynism? Vad fan vill man med livet?
Ska skicka Undersökningen till dig, Kristina Hultmans i mitt tycke, generationsroman! den stora 00-tals- Romanen.
"Undersökningen"! Har jag inte ens hört talas om, det låter ju helintressant! Låter som något jag behöver läsa. Med lite tur kan man ställa ännu fler frågor efteråt. För svaren verkar till all frustration utebli... hehe. Man måste visst hitta sina individuella svar i vår Nya Ensamheten som alla tycks irra runt i.
SvaraRaderaAtt du tycker att folk med y-kromosom är så besvärliga trots att du är van vid din bengal säger väl en hel del? :)
SvaraRaderaHehe, har du rätt i Niklas. Den y-kromosomkatten borde bereda väg för vem som helst och vad som helst :))
SvaraRadera