Det här är Yeti, han är en 6-årig social och energisk Bengalkatt. Beskrivande ord som kan vara lika charmiga som förödande. På grund av tidsbrist har jag försökt omplacera honom, tre gånger. Varje gång har han kommit tillbaka. Jag älskar honom naturligtvis, men han kan verkligen vara en plåga. En Bengal är som en hund, hör man ofta. Jo, det stämmer. Yeti kräver ungefär lika mycket som en hund, och när han inte får den uppmärksamhet han anser sig ha rätt till så ställer han till ofog. Han snor mat från matbordet, han river sönder lakanen i sängen, han river sönder tapeter och väggar, han öppnar skåp och tuggar på platspåsar till matvaror, han river ner allt han kan hitta som kan rivas ner (till exempel ett 20-tal kryddburkar en efter en), han hoppar upp på hyllor och har ner allt som står på dom och så vidare och så vidare. Hans uppfinningsrikedom är beundransvärd.
Han tycker också om att ligga i bakhåll för hushållets andra katter och attackera dem när de minst anar det, och det ganska hårdhänt. Skrik och pälsrester som yr...
Yetis röstresurser går inte av för hackor, han kan spräcka trumhinnorna på de flesta. Och han gör det så gärna. Uthålligheten är det inte heller något fel på. Jag hämtade honom hos en uppfödare i Örnsköldsvik och började ångra mig redan efter några mil då han skrek en gång var tjugonde sekund, maaaaaaaaaaooooOOOOOOOOO. Han fortsatte hela vägen till Stockholm. En resa som tar några timmar. Sedan dess har inget förändrats när vi åker bil, buss eller tåg... En grabb med mycket att säga, som någon diplomatiskt har uttryckt det.
Ja, mycket kan sägas om denna lilla kattlika varelse. Men om man, som jag nu vet att vänner till mig vill, funderar på att skaffa en Bengal så ska man veta att den kräver en hel del för att vara katt. Den kräver ett stort engagemang från sin ägare. Alla katter har givetvis rätt till mycket uppmärksamhet och kärlek från sina ägare, men med Bengalen kan man nog räkna med att det ändå krävs snäppet mer.
En finfin blogg! Thank you lady!
SvaraRaderaHmm. Hmm! Tror du det är lite lättare om man har två bengaler så dom kan trötta ut varandra med sin vilda brottning? Är dom trevliga och lite klappvilliga ibland, eller är dom mest busiga och skuttiga? Dom är ju så vansinnigt söta! Och jag gillar, tror jag, att de är lite hundlika och aktiva på ett sätt, men det är klart att det ju kan bli alldeles för mycket av den varan om man inte har all tid som katten skulle vilja att man hade... Det låter ju inte som att livet med en bengal är en idel dans på rosor, men skulle du säga att det ändå är värt det? (Jag gissar på ett njaa eftersom du försökt omplacera honom...) Tror du att Yetis beteende är typiskt bengaliskt eller finns det lite lättare bengaler också som man kan ha turen att råka ta med sig hem?
En miljon frågor!
Det är mycket möjligt att två Bengisar kan trötta ut varandra, förutsatt att dom är på samma vildhetsnivå så att en inte blir hackkyckling. Yeti är ganska sällan gosig, det närmaste man kommer är att han ligger och kurrar på mig ibland och då får jag klappa honom överst på huvudet, om jag klappar någon annanstans så bits han... Nej, det är inte värt det, det blir inte ens ett nja :) Han är väldigt snygg och söt, men han är ingen mysig katt. Givetvis så är Bengisar individuella och helt olika i psyket, men generellt är det en tuff katt som har mycket vildhet i sig. De är avlade på det sättet. Jag tycker att ni ska åka till några uppfödare och träffa lite Bengaler, det kanske kan ge en hint, även om det kanske är svårt att utläsa hur de är i en sån situation. Gå på någon kattutställning och försök träffa lite Bengaler, och var lite öppet kritiska inför mötena. Om man tittar på Bengal-sajter så ser man ofta att de försöker omplacera några stycken och där kan man läsa varför osv. Bengalen ses ofta som en enmanskatt som inte direkt gillar barn och annan konkurrens i familjen. Finns det ingen annan ras du kikat på? :))
SvaraRaderaÅh, lilla gulliga Yeti bäbis. Han gör väl inte en fluga förnär?? Hehehe
SvaraRaderaJag har faktiskt gått med i ett bengalforum och arbetar mig just nu genom alla trådar :) Verkar finnas mycket, både bra och dåliga saker, att säga om bengalen... Men jag ska verkligen följa ditt råd och hälsa på en uppfödare, och sen om vi besämmer oss för att gå vidare så ska vi verkligen försöka ta reda på hur föräldrarna var så att vi får något snyggt men o-styggt :)
SvaraRaderaHar faktiskt inte funderat så jättemycket på andra raser, jag är... well, inte direkt tydligt allergisk men det finns katter som jag känner av... Min mammas lilla bondkatt känner jag inte alls, min grannes birma däremot har gjort tappra försök att kväva mig... Bengalen verkar ju vara en lågallergiframkallande katt så det är ju lite därför jag gillar den. Eller, kanske snarare, som jag inte vill ha typ ragdolls och andra snälla (men håriga) katter. Norska skogskatter verkar inte vara så trevliga (även om jag kanske skulle tåla dem bra) och Rex är inte så söta... Kvar är bengalen!
Är dock lite orolig över att vi kanske skaffar oss något som vi inte klarar av... :/ Ändå så har jag gått och förälskat mig i de små prickiga.. monstren? :)