Ångest i luften

Idag var första dagen med den där kalla, råa höstluften. Den med en speciell doft och nytt ljus. Det lite dova ljuset. Den luften ger mig ångest. Den här sommaren är över. INGET blir någonsin som man tänkt sig, och den här sommaren har gett mig mycket gott jag inte väntat mig. Men sorgen över det som inte blev som jag hoppades på vävs in i ångesten över den ovälkomna hösten. Förlusten av mina önskningar.
Men jag börjar förhålla mig till rådande omständigheter. Som man alltid gör. Tiden naggar bort bitar av föreställningar. Nytt blir till. Allt är i ständig förändring.

Det är skönt att vara hemma. Ta itu med vardagen och skapa strukturer. Så gott det går. Det är inte min starka sida. Däremot är jag full med tålamod och ödmjukhet inför min älskade dotter. Hon är förkyld, arg och ledsen. Sen några dagar tillbaka. Och jag prisar mig själv för att jag behåller lugnet, tröstar och finns där. Vi leker, ritar, pusslar och läser. Jag måste helt ärligt tvinga mig lite till det. Jag tycker inte att det är kul att lägga pussel med tio bitar eller rita tjugo katter i olika färger eller läsa "Apan fin" för hundrade gången. Förlåt förlåt, men jag tycker inte det. Men på nåt sätt blir det värdefullt ihop med henne. Allt blir så mycket lättare och trevligare när jag gör det. Och ändå får jag tvinga mig till det. Är det SÅ svårt att göra avkall på sin egoism och sitt självförverkligande? Tydligen. Men jag ger mig cred för att jag faktiskt är en bra mamma som inte visar otåligheten, just nu, för dottern. Det behövs ändå så lite för att göra henne lycklig. Det är det värt alla gånger om.
Imorrn är hennes dag, på lördag är det min. Vi får hoppas att hon kryar på sig fort för dessa dagar.