Backa bandet för fan!

Finns det något jag ångrar mer än att jag inte tog F på allvar förra hösten när han frågade mig om vi skulle förlova oss? Nä, inte som jag kommer på i alla fall. Vilken jävla idiot jag var. Fast jag trodde att allt han sa mest var på skämt, skaffa barn, äktenskap och dylikt. Det var brist på respekt från min sida och det blev ett pris på den dumheten. Jag skulle lyssnat, och åtminstone frågat om det fanns allvar bakom orden. Det förstod jag för sent. Och nu är det jätteförsent. "Nu vet jag ju vad jag skulle behövt leva med", som F sa idag. Vi kände inte varann lika bra förra hösten.
Men det känns så konstigt. Jag vet att F tycker att vi är så olika att det inte finns nån möjlighet till relation. Vi ÄR olika, men som jag ser det också väldigt lika, på det planet som betyder något. Och det jag tycker är så kontigt är om det skulle vara enväga med den samhörighetskänsla jag upplever med honom. Kan det funka så? Att bara jag trivs så väldigt bra med honom, känner en ovanlig gemenskap och närhet och att han inte delar det alls? Känner han med mig som med vilken vän som helst? Jag får anta att det är så. Men visst blir det märkligt när min känsla för hur fint vi funkar ihop är helt annan, och som sagt, helt unik. Att vi är avslappnade, ärliga och har en perfekt avvägning mellan att prata om vardagligheter och det djupare. Att vi har det behagligt ihop. Berikar varandras liv. Så ovanlig och speciell är vår relation för mig. Men det ser annorlunda ut från hans sida, fattar jag givetvis. Vore rätt intressant att se den vinkeln förstås...

"Livet är för kort" sa F även idag, i sammanhanget. Och eftersom jag inte hängde med på svaret så tror jag att det betydde för kort för att slösa på en relation med mig. Så är det, och jag kan förlika mig med tanken, då och då. Med hjälp av distraktioner. För livet är SÅ kort att man måste ge sig in här och nu åt vad man kan och vill. Jag är otålig nu förtiden, på gott och ont.
Träffade Micke i helgen och där känner jag mig väldigt otålig, en irritation över hans defensiva sätt. Som gör mig löjligt offensiv. Så jag säger: "Jag tänker en hel del på dig, det var något med dig som fascinerade mig från första stunden vi träffades. Du vet var jag finns och vad jag vill". Och sen går jag därifrån. Ja, vi har givetvis pratat en del förut också om detta, men nu kände jag att här finns ingen tid att tjafsa bort. Gör vad du vill med det jag säger så fortsätter jag leva under tiden. Så. Här slösas inget känslomässigt i onödan, det har redan gjorts på annat håll så många gånger. Om det fanns något rätt eller fel i den här situationen kan ingen veta. Visst har vi hörts efteråt men med samma sjukligt defensiva inställning från hans håll. Så är det och jag lägger inget mer av min energi på detta.
Får väl roa mig framöver med Mårten eller nåt. Ett osannolikt sjaskigt substitut för vad jag egentligen vill fylla mitt liv med. Enda anledningen till att jag ens tänker tanken är nog för att det är en situation jag till fullo kan ha kontroll över. Att totalt känslolöst få känna mig lite levande? Jag vet inte. Nånting måste den här höstledan försöka botas med i alla fall.