Lördagkväll

Har legat i sängen och kollat på film i kväll. Med en ljuvlig liten dotter sovandes, klängandes runt min mage under tiden. Hennes blonda hår står åt alla håll, jag vet inte varför det blivit igelkottfrisyr ikväll men hon är så söt. Hon kan fortfarande inte göra annat än att väsa fram ljud, jag vet inte hur det ska kunna bli bättre, hon är ju inte tyst. När hon är arg eller gråter låter hon som en halvkvävd kattunge. Annars väs-babblar hon hela hela tiden. Blir svårt det här...
Jag är så otroligt lycklig över att ha henne i mitt liv. Den kärlek man känner till sitt barn är så mäktig att den inte låter sig beskrivas. Men varje gång jag säger till henne att jag älskar henne vill jag börja gråta. Det är fortfarande lika känslosamt, fast hon snart är två och ett halvt år.
Och jag tycker inte ens om barn, haha. Innan hon kom.

Familjeliv har alltid varit en skrämmande tanke. Något för banalt för att vilja in i. Nu inser jag snarare hur banalt det är att inte våga ge sig hän åt någon annan än sig själv. Jag har aldrig ångrat något som jag vågat, och jag har verkligen utmanat mig själv ibland. Och jag tänker fortsätta att utmana mig själv, mer och mer hoppas jag. Det krävs mycket mod att leva som människa ibland andra människor. Men det är pinsamt att inte ens försöka.