Lunch = nervsammanbrott

Man måste ha mycket tålamod med en 2,5-åring. Mycket tålamod.
Först var vi på hotellet ett par timmar, och Isabella "hjälpte till" hela tiden. Jag skulle bädda på övervåningen och satt henne i soffan på nedervåningen med tv, en bok, en bil och en påse majskrokar. Allt för att hon helst inte skulle klänga omkring i den livsfarliga branta trappen mellan våningarna. Givetvis skulle hon upp när hon var nere och ner när hon var uppe. Hela tiden. Ett jävla passande och flängande fram och tillbaka med andra ord medan jag försöker bädda så gott jag hinner.
Sen ska jag dammsuga och hon illvrålar givetvis. Dammsugaren är det näst farligaste efter jordens undergång. Jag försöker få henne att vara i en annan lägenhet eller i korridoren, men nej hon ska givetvis vara just där jag är och där är också dammsugaren. Alltså vrålar hon och klänger på mig medan jag dammsuger. Hänger i benen, i mina kläderna och vrålar. När vi är klara och jag ska ge mig på nästa lägenhet häller hon ut alla majskrokar på det nyss dammsugna golvet samtidigt som hon ropar att hon och jag ska dansa nu, och jag känner en lukt som betyder att blöjan måste bytas. Och så fortsätter det hela i två timmars tid, sen är jag klar med det som normalt skulle ta max en timme.

Dags att åka hem och äta lunch. Men hon vill ha glass. Det blir ingen glass, vi ska äta mat, säger jag. Illvrål. Kom nu, jag ska steka korv och fixa vita bönor åt oss. Korv, korv, korv, skallar ropen in i huset. Sen eskalerar skriken när jag tar fram matvarorna och ska sätta igång. JAG VILL HA KOOOOORV. Du ska få, jag ska bara steka den först. JAG VILL HA KOOOOOORV. Föregående meningsutbyte upprepas cirka sju gånger medan dottern springer och hämtar en pall och ställer vid spisen. Ställer sig där och börja slita i spisskyddet och hoppa på den instabila pallen. Nu är snart korven klar, säger jag medan jag försöker se till att hon inte rasar av pallen och slår skallen i nåt. KORVEN KLAAAAAAAAAAR, ropar dottern glatt cirka femton gånger allt högre och högre medan den steks och jag skär upp den. Nu måste den bara svalna lite, säger jag. KORV NUUUUUU, skriker ungen fyra gånger i falsett innan jag får upp henne på köksstolen och har placerat tallriken framför henne. Vill du ha ketchup på, frågar jag. HA KECHUP, HA KECHUP, HA KECHUP skriker rösten otaliga gånger innan jag tagit mig fram och tillbaka till kylskåpet och hällt upp ketchup. Shit. Sen hinner jag precis lägga upp mat till mig, ställa fram mjölk till henne och sätta mig vid bordet innan jag får resa mig igen. Barnet ska ha mera korv, NU.
Om ett barn har noll tålamod, så måste barnets förälder ha en ängels tålamod för att inte få sammanbrott över en enda liten enkel lunch...