Vad är det för liv vi har förlorat genom att leva?

Är jag gammal nog för att ta ännu en dans på detta avdukade bord?
Hungern finns, men är rätt mättad. Eller så inskränker jag mig själv så pass mycket att lusten dämpas inifrån.

Ska man göra den obligatoriska listan? Är det början på 40-årskrisen? 100 saker att göra innan jag dör. Och jag kan inte komma på EN sak jag MÅSTE göra. Jag är för fan redan död.
Fast, så tänker jag också att jag trivs i det liv jag har nu. Det är ett gott liv. Kanske måste man inte alltid vilja något annat. Men är det inte lite planlöst? Eller var det hit jag ville komma?
Ibland tänker jag att det är nu jag hämtar andan. Mitt liv har varit turbulent, inuti. Inte riktigt lika mycket utanpå som inuti.

F brukar säga att mitt liv här är ovärdigt. Det kan hända att det stundtals är. Men han känner inte min historia fullt ut, och i den finns det mycket som är riktigt ovärdigt jämfört med mitt nu.

För första gången i mitt liv har jag ett eget hem. Jag har ett relativt lugnt psyke, vilket betyder att jag lappar ihop mig själv hyfsat bra de gånger jag trasas sönder. Och jag har en given identitet, jag är mamma.
Ett knep en del tar till är att lista allt de känner skuld och skam för. Det känns mig som en övermäktig uppgift. Men något jag alltid känt skam inför är min identitet. För jag har inte haft någon stark identitet. Nu är jag i alla fall mamma. Men min "övriga" identitet hänger fortfarande rätt löst. Även om jag hoppas och tror att jag sakta jobbar på det hela tiden. Men jag kan ofta märka att jag faller tillbaka i gamla mönster.
Men att vara mamma är en lika given identitet som en yrkesroll, dock långt ifrån med samma värde. En yrkesidentitet är fortfarande av högsta status och pendlar i värde beroende på yrket. Så upplever jag det, trots att så många, inklusive jag själv, försöker hävda att det är en oväsentlig identitet. Men ändå, det ÄR det inte. Det går inte att hävda det med bestämdhet. Det tillhör vår kultur, vårt samhälle, att lägga största värde i vår yrkesroll. Det kanske är en kollektiv grundval som folkhemmets aura gav upphov till.

Det är som det är. Jag är så överväldigande stolt över min mammaroll. Det spelar ingen roll vad samhället säger om ensamstående småbarnsmammor, det kommer alltid vara det vackraste i mitt liv. Är det något jag tänker försvara så är det att jag vill vara med mitt barn. Och att vara det så gott jag kan. Och jag tror att det kommer att vara gott nog.