Nässelfeber håller mig vaken. Tänkandes.

Landet ligger där det så gott som alltid legat, i träda.

Det börjar kännas riktigt ledsamt. Som i less. Tålamodet prövas och får ny energi då och då, men sen dör boosten ut och hamnar i indignation. Men hela tiden med något litet hopp som inte vill släppa taget. Det är pinsamt att bara erkänna det. Men små indikationer dyker trots allt upp, som halar in. Jag kan känna mig som den korkade älskarinnan som bedyras av mannen att han SKA skilja sig. Så fort rätt tillfälle dyker upp. Det är då man vill säga till det där blåögda fruntimret att: "Du, han saknar vilja, inget annat." För finns det vilja så finns det mod och handling. Så enkelt är det. Och sånt känner jag till. För jag är egentligen inget korkat fruntimmer. Men så...tydligen...är jag det.

Så trots att alla beslut ligger i min motparts händer så är jag övertygad om att det är jag som måste ta det slutliga beslutet. Att ge upp. Jag undrar bara hur länge jag kan dra på det. Ett år till?

Hur mycket hinner jag försaka under den tiden?