fredag 24 juli 2009

Ja jävlar

Depressionen skulle tydligen behöva nocka mig totalt för att jag ska ta till orda här igen. Alltid nåt gott. Eller inte. Jag vet inte vem som läser här längre och kanske borde jag inte skriva om mitt liv och leverne, men eh..det är väl därför man har en blogg. Jag minns inte vilka som har min bloggadress och jag får väl anta att det är rätt bra. Självcensurering finns det gott om ändå.

Jag är utmattad och tom förutom den stickande tyngden i kroppen som inte går att beskriva i ord. Den som kommer efter förlust och för plågsamma farväl. Bland annat. Den kan komma av annat också. Det är en förlamande skräck som griper tag. När något är oåterkalleligt. Slut. Över. Dött.
Att vända den man älskar ryggen. Att säga att man aldrig mer vill träffa den som man vill dela sitt liv med. Av en självbevarelsedrift som inte orkar hoppas på lösningar längre. Och så är det så svårt att förstå att en lösning är så omöjlig. Att någon hellre står ensam än delar sina dagar med mig, mitt makalöst fina barn, ett eget barn och en gemenskap så god som någon. Och dessutom kan ha det liv vid sidan om som krävs. Jag tänker att med alla dom sanningar vi har på bordet finns det en möjlighet att skapa något unikt. Men jag ska väl bara hålla käft. För att leva upp till mina förväntningar tycks som fullkomligt bisarrt. Är det? Ja, jag blir lätt ledsen, jag har dålig självkänsla, jag kräver viss uppmärksamhet och respekt. Men är det SÅ omöjligt? Ja, jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att jag inget vet. Det är som en jävla smet i huvudet på mig. Och tyngden i kroppen är nästan outhärdlig. Smärtan i armen är konkret, och i veckan som kommer måste jag gå till läkaren med den.

Jag undrar varför F bara fokuserar på alla problem. Katastroftänkandet genom att se alla de värsta scenarierna. Antagligen är det för att måla upp en så tydlig bild för mig som möjligt så att jag ska inse gång efter gång att här finns inga lösningar att hämta. Det är dödens kört.
Men varför lägga ner så mycket tid på det? F är långt ifrån dum i huvudet och han lägger ner mycket mer tid och kraft på tankar än vad han vill erkänna. Men varför leta problem så noga? Varför måste han försvara sig gentemot mig så tydligt? Är det bara för att jag med långsamma käftsmällar ska förstå.
Vad jag inte heller förstår är hur man kan vara så full av förståelse och empati på insidan, men inte ha någon som helst förmåga att omsätta den till handlingar och ord utåt. Hur funkar det? Var är den felande länken som sätter stopp för den mest underbara man att vara människa och istället ger upphov till en robot som går runt och bara väntar på döden. Det finns inget jag önskar mer än att jag var den som fick honom att vilja vara en människa bland människor igen. Det är sånt jävla slöseri att jag blir vansinnig. Jag vill skrika och slå på honom, vakna upp din jävla idiot, det här är nu och det går väl för helvete i alla fall att FÖRSÖKA göra något av dagarna här. Om han ändå bara väntar på döden så är det väl för fan inte så farligt att ställa till med något på vägen. Men gör det då, vad väntar han på? Han är bara räddare än jag. Det finns någon som är det. Som är så rädd, så rädd. Och jag vet precis hur det är. Men jag vill ändå göra försök till att leva innan jag dör. Hur helvetiskt rädd jag än är. Men han måste vara räddare. Kanske gör det min kärlek farligt stark. Och krävande? För komplex? Går jag för mycket in på djupet, borde jag vara enkel, aldrig ifrågasätta eller prata om något som kan beröra det minsta? Är det vad han letar efter i snabba träffar men absolut ingen kärlek mer i livet?
Det är så tragiskt att jag blir förbannad. Men vad ska jag göra åt det? Lämna och gå vidare. För här kan jag inte stå och stampa och må som en hög med skit.
Vidare till vad?
Jag vill ha någon att skaffa ett till barn med. Någon som vill skapa en gemenskap ihop med mig och barnen. En fast punkt att utgå ifrån, någon att dela tankar och beslut med. Det kan inte vara så förtvivlat svårt.
Men skit samma, nu är det överlevnadsstrategi som gäller. Att gå in i det jag har och koncentrera mig på det. Planera för framtiden ur ett annat förhållningssätt. Utan F med i bilden överhuvudtaget. Utan Kalmar, projekt Hotell, projekt barn. Så förbannat sorgligt men tydligen nödvändigt.

2 kommentarer:

  1. Tänker på dig och känner igen mig i det du skriver! Ha det bäst och ta hand om DIG och sötnosen - när du har kämpat klart och det är ljust igen så är du ännu starkare! KRAM Maja

    SvaraRadera
  2. Tack Maja, du är en raring!! Kram till dig och dina fina tjejer!

    SvaraRadera