Men nu då

Ångestdag igen. Förhoppningsvis den sista på länge. Nu finns inget mer att säga eller göra.
Trösten i det hela är att alla nära och kära är rörande överrens om att jag är värd en bättre man. Och det är jag, och inte bara jag utan dottern också. Vi är värda någon som förstår att uppskatta oss och fattar hur berikande det är att ha oss i sitt liv.

Det är tråkigt på kvällarna här. Jag saknar en kompis. Ofta somnar Isabella bra nu, vid sjutiden. Sen sitter jag här och önskar att jag hade en kompis. Att se på tv med, dricka te, nåt glas vin, babbla med.
Det är min förhoppning att Sonja kommer ner någon helg, att Peter kanske kommer om ett par veckor, jag och I ska åka till Göteborg i början på september, nästa lördag ska jag träffa Ylwa, J kommer hit 23-27 augusti, jag ska försöka träffa Erik när det nu kan bli och blir det ingen resa till Malin i mitten av augusti kanske jag skulle ta mig till Örebro. Jag måste planera mig ur den här stora ensamheten utanför allt. Det går. En av mina bästa styrkor är att jag har en djävulsk vilja. När beslut är fattade är jag stenhård. Folk som bemödar sig med att verkligen lära känna mig vet att den här på ytan mesiga lilla sparven har en enorm kraft inom sig när det behövs. Och det vet jag med.
Dessvärre är styrkan duktigt desarmerad just nu av den ständiga värken. Den tycks ha blivit värre, jag vet inte hur jag ska stå ut. Men jag har inte mycket val. Men nu börjar värken verkligen handikappa mig. Inte roligt. Och än värre att jag redan är orolig för hur jag ska kunna jobba två väldigt tuffa dagar nu lördag och söndag. Vi får se hur det går. Idag är värken helvetisk, men med lite tur kanske den är mildare i helgen. Haha, eller hur?