lördag 23 januari 2010

Döden, döden

Ännu en död i bekantskapskretsen. Plötsligt.
Det kan gå fort. Och man får den där hisnande känslan av tidsbegränsning igen. Tiden ÄR begränsad. Det går inte att gå runt och tro nåt annat. Och man blir morsk en stund. Tänker att det finns ingen tid för rädsla, det finns ingen tid för tvekan. Det finns bara tid för handlingar, diskussioner och känslor.
Fast sen brukar ju tiden rulla på och morskheten övergå i glömska, rädsla och lättja. Det där kan jag ta tag i om en vecka, ett par månader, nån annan gång.
Ja, det är bara att hoppas att den där "annan gång" kommer. Att inte tiden är över innan dess. För det kan den vara. Det finns en högst konkret begränsning i det här livet. Döden. I övrigt borde man i möjligaste mån behandla begränsningar som problem som kan lösas - för allt man vill kan man. Det handlar bara om att våga. Våga leva, medan vi ännu lever.

3 kommentarer:

  1. Jag beklagar bortgången av en vän. Jag har funderat mycket på det där en tid. Att leva när man lever. Så mycket tid som jag går omkring och spelar död, eller inte spelar men känner mig, beter mig som om jag inte finns. Förnekar det som bubblar inom mig av olika anledningar. Ibland är det som om man behöver den där ögonöppnaren när någon dör, men du har rätt, man halkar tillbaka i gamla spår.
    I alla fall får man väl ta nya tag, att leva när man lever. Kanske får man innan tillbakahalkandet i alla fall uppleva ett av sina "då och då" som jag tror S kallar det:)
    Kram! Saknar dig.
    Mitt nyårslöfte var "var inte lat" men jag känner att jag behöver addera "odla vänskap", medans jag lever! /Cat

    SvaraRadera
  2. Tack Cat, fint skrivet. Jag saknar dig också, pissiga mil vi har mellan oss. Mmm, man får fundera ordentligt ibland, på vad man tycker att man vill få ut av sina dagar. Och FÖRSÖKA att inte vara lat och passiv sen... Det är inte alltid så lätt.
    Kramar!!

    SvaraRadera
  3. vad tråkigt att höra, man får sig en tankeställare ibland... kram Maja

    SvaraRadera