Men nu då

Ångestdag igen. Förhoppningsvis den sista på länge. Nu finns inget mer att säga eller göra.
Trösten i det hela är att alla nära och kära är rörande överrens om att jag är värd en bättre man. Och det är jag, och inte bara jag utan dottern också. Vi är värda någon som förstår att uppskatta oss och fattar hur berikande det är att ha oss i sitt liv.

Det är tråkigt på kvällarna här. Jag saknar en kompis. Ofta somnar Isabella bra nu, vid sjutiden. Sen sitter jag här och önskar att jag hade en kompis. Att se på tv med, dricka te, nåt glas vin, babbla med.
Det är min förhoppning att Sonja kommer ner någon helg, att Peter kanske kommer om ett par veckor, jag och I ska åka till Göteborg i början på september, nästa lördag ska jag träffa Ylwa, J kommer hit 23-27 augusti, jag ska försöka träffa Erik när det nu kan bli och blir det ingen resa till Malin i mitten av augusti kanske jag skulle ta mig till Örebro. Jag måste planera mig ur den här stora ensamheten utanför allt. Det går. En av mina bästa styrkor är att jag har en djävulsk vilja. När beslut är fattade är jag stenhård. Folk som bemödar sig med att verkligen lära känna mig vet att den här på ytan mesiga lilla sparven har en enorm kraft inom sig när det behövs. Och det vet jag med.
Dessvärre är styrkan duktigt desarmerad just nu av den ständiga värken. Den tycks ha blivit värre, jag vet inte hur jag ska stå ut. Men jag har inte mycket val. Men nu börjar värken verkligen handikappa mig. Inte roligt. Och än värre att jag redan är orolig för hur jag ska kunna jobba två väldigt tuffa dagar nu lördag och söndag. Vi får se hur det går. Idag är värken helvetisk, men med lite tur kanske den är mildare i helgen. Haha, eller hur?

Those were the days

Varje gång jag kommer in i ett hotellrum och ska städa det så slås jag av rummets lukt. I många rum luktar det alkohol som trängt ut ur mänskliga porer, en doft som påminner mig om svek, ouppfyllda önskningar och fyllekonflikter. I en del rum är lukten av barnblöjor starkast.

Idag när jag klev in i ett rum slogs jag på mindre än en sekund tillbaka till den första sommaren jag var på Jersey. Jag tror att det var en doft av heltäckningsmatta blandat med frukostflingor och en viss parfym som gjorde det.
Sommaren på Jersey. Jag var 16 eller 17 år. Djupt förälskad i min pojkvän Christer, som var i London under tiden. Han gjorde av med hela sin reskassa på att ringa från telefonautomater till mig och vi sa femtio gånger "jag älskar dig" till varandra varje gång han ringde. Och så samtidigt kvällarna på Jersey. Jag hånglade säkert med 15 killar under sommaren, och förälskad mig även djupt i Paul, vakten på Kensington Inn. Han var säkert 30 och vi hånglade på stranden och han tyckte att jag var det vackraste han sett. Det var jag också. Jag var ung, mörkbrun av solen, lycklig, förälskad i livet och alla killar jag mötte, drack lagom mycket Malibu and Coke på kvällarna och hade fina sandaler till mina skira klänningar.
Jag blev intryckt i hörnan på toaletten på Kensington Inn av de lokala brudarna. De hotade att skära upp ansiktet på mig om jag inte gav fan i deras killar. Det hände flera gånger. Det sket väl jag i.
Jag åkte Jaguar, cabbat och frotterade mig med fler Ferraris och Lamborghinis än jag ens sett i hela mitt liv sen.
Jag dansade på klubbarna, varje kväll. Det var de absolut roligaste fem veckorna i mitt liv.
Jag såg en strippshow och kom in på alla ställen jag var alltför ung för.
Herregud, vilka minnen. Jag var stor då, och livet var mitt!

Load and reload

Körde hem genom skogen nu ikväll, har varit bortbjuden. Tänkte på det jag sa till F för några veckor sen när vi åkte där. Att han är en främling. En främling jag lärt känna. Men jag får den där känslan nu igen, som den där kvällen, vem är det jag sitter bredvid? Vem?
Det verkar som om vi ska ses nån dag nu snart, och det känns obehagligt på ett annat sätt än sist. Precis som att jag ska träffa en främling.

Diskbråck?

Imorse innan jobbet var jag hos läkaren. Han trodde att min värk beror på ett diskbråck i nacken. Magnetröntgen ska göras. Jag som hade hoppats på en antiinflammatorisk medicin eller nån annan smidig lösning. Icke. Jag ska tydligen ha den här värken dag som natt tills utredningen är klar. 8 alvedon om dagen var läkarens ordination så länge. Och att härda ut. Ibland läker ett sånt diskbråck ut på 6 månader, sa han. Toppen. Då är det bara lite mer än 4 månader kvar, haha.
Så, så var det med det.

Det finns en regnbåge i smärtan, utan tårar fanns den inte där

Har varit ledig idag, så skönt. Var ute och promenerade vid havet med lillan på förmiddagen. Vi satt oss vid vattnet en stund och jag pratade med Karina i telefon. En kvinna som halkat in i mitt liv och som jag har så mycket förtroende för. Hon har en enastående empati och är så gränslöst omtänksam och kärleksfull. Och det räcker till alla som behöver. Vilken kvinna!

Hela eftermiddagen har vi haft folk här. Bland annat J med sin dotter, som jag träffade första gången förra veckan. Inte för att jag på nåt sätt orkar engagera mig i honom, men det är ändå en lättnad i att träffa en kärleksfull, attraktiv singelman just när man trodde att den torkan skulle bestå livet ut. Det har jag glatt mig åt idag. Och åt att hans dotter och Isabella har haft det så roligt. Tyvärr trillade Isabella ikväll och slog upp kinden, det var inte roligt. Lilla skruttan så ledsen och rädd hon blev. Men, såret kommer läka fint och hon kommer att ha finfina regnbågsfärger i ansiktet så här lagom i Pridefestivaltider :)

Vem byter skepnad och lämnar ännu en bur?

Ibland tvekar jag på min förmåga att läsa små nyanser, men det är dumt. För det brukar alltid visa sig att jag har rätt. På några få rader på facebook kan jag utläsa att F tycks må ovanligt bra, har roligt och insikten slår mig att han är fan lättad av det här. Att slippa mig. Jag fattade det fullt ut när jag igår ringde och sa att nu ses vi och pratar igen. Tvekan i hans svar sa allt, han är redan på väg bort. Och då har han tidigare på morgonen skrivit ett otrevligt mail om att jag bara vill ta en lätt väg ut ur det här. En lätt väg? Jag har stridit med mina känlsor fram och tillbaka i över sju månader. Så jävla lätt har det inte varit. Och varför behöver han slänga den skiten över mig när han själv inte är så angelägen om att konfronteras vidare?
Ibland fattar jag ingenting.
Och förbannad blir han också för att jag inte vill behöva läsa dom där raderna på facebook. Varför är det så viktigt för honom att jag ska läsa dom? Vad ska vi ha varandra till där? Vi är en kilometer ifrån varandra och kan inte kommunicera, varför ska vi göra det där? Behöver jag verkligen tryckas till lite extra av hans lycka eller vad är syftet annars?

Jag tänker så här, här har han en jättebra tjej, smart, lugn och relativt vettig att ha med att göra, som har den underbaraste dotter man kan tänka sig (som han höll i första gången när hon var 6 månader), som älskar honom precis som han är med alla hans fel och brister, som accepterar hans sexualitet fullt ut och som dessutom kan tänka sig att skaffa ett eget barn med honom. Borde han inte vara LITE rädd om en sån tjej? Hur många såna kommer han att träffa i sitt liv? Men, men, jag försöker väl bara kokettera.

Trötthet

Jag är så trött på att vara trött. Det är så mycket som får mig trött. Jobba, vara ledsen, sova dåligt och ha ångest till exempel. Och så blir jag orolig för att jag är så trött och så är det ångesthjulet igång också. Pust.
I några veckor nu har jag somnat vid 1-2 på natten, inte för att jag är pigg utan för att sömnen vägrar komma. Sen vaknar jag exakt klockan 4 och kan inte somna om sen. Tankarna maler, det är för varmt och för kallt. Armen värker. Oftast är jag för trött för att gå upp och ta alvedon, men tydligen inte tillräckligt trött för att sova... Ibland skriver jag ner det jag ligger och tänker på, för att kunna släppa det för stunden och somna om gott sen. Fast det brukar ta ett par timmar att skriva ner alla tankar så det gör inte så jättestor skillnad i tid, haha.

Jaja, ikväll har jag dessutom mått illa och suttit och ulkat vid toaletten. Troligtvis bara psykisk övertrötthet som skulle ut, för det känns redan lite lugnare. Imorrn ska jag som vanligt jobba och sen ringa läkaren om armen.

Dottern tycks ha kommit in i "spring-fasen". Hon springer hela tiden. Inte det minsta trött. Mycket charmerande. "Mamma, säg 1 2 3", ropar hon och så springer hon runt runt. Dom där små söta benen vimsar runt åt alla håll. Hon vaknade klockan 9 i morse och sen har hon joggat omkring så gott som hela dan. Somnade klockan 22. Hur fan orkar hon??

Nu ska vi se, jag tror jag provar att gå och lägga mig. Sus kanske ringer, men jag lär väl knappast somna. Men bara för att jag sagt att hon kan ringa fram till 24 så somnar jag väl tidigt ikväll då :))

Ja jävlar

Depressionen skulle tydligen behöva nocka mig totalt för att jag ska ta till orda här igen. Alltid nåt gott. Eller inte. Jag vet inte vem som läser här längre och kanske borde jag inte skriva om mitt liv och leverne, men eh..det är väl därför man har en blogg. Jag minns inte vilka som har min bloggadress och jag får väl anta att det är rätt bra. Självcensurering finns det gott om ändå.

Jag är utmattad och tom förutom den stickande tyngden i kroppen som inte går att beskriva i ord. Den som kommer efter förlust och för plågsamma farväl. Bland annat. Den kan komma av annat också. Det är en förlamande skräck som griper tag. När något är oåterkalleligt. Slut. Över. Dött.
Att vända den man älskar ryggen. Att säga att man aldrig mer vill träffa den som man vill dela sitt liv med. Av en självbevarelsedrift som inte orkar hoppas på lösningar längre. Och så är det så svårt att förstå att en lösning är så omöjlig. Att någon hellre står ensam än delar sina dagar med mig, mitt makalöst fina barn, ett eget barn och en gemenskap så god som någon. Och dessutom kan ha det liv vid sidan om som krävs. Jag tänker att med alla dom sanningar vi har på bordet finns det en möjlighet att skapa något unikt. Men jag ska väl bara hålla käft. För att leva upp till mina förväntningar tycks som fullkomligt bisarrt. Är det? Ja, jag blir lätt ledsen, jag har dålig självkänsla, jag kräver viss uppmärksamhet och respekt. Men är det SÅ omöjligt? Ja, jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att jag inget vet. Det är som en jävla smet i huvudet på mig. Och tyngden i kroppen är nästan outhärdlig. Smärtan i armen är konkret, och i veckan som kommer måste jag gå till läkaren med den.

Jag undrar varför F bara fokuserar på alla problem. Katastroftänkandet genom att se alla de värsta scenarierna. Antagligen är det för att måla upp en så tydlig bild för mig som möjligt så att jag ska inse gång efter gång att här finns inga lösningar att hämta. Det är dödens kört.
Men varför lägga ner så mycket tid på det? F är långt ifrån dum i huvudet och han lägger ner mycket mer tid och kraft på tankar än vad han vill erkänna. Men varför leta problem så noga? Varför måste han försvara sig gentemot mig så tydligt? Är det bara för att jag med långsamma käftsmällar ska förstå.
Vad jag inte heller förstår är hur man kan vara så full av förståelse och empati på insidan, men inte ha någon som helst förmåga att omsätta den till handlingar och ord utåt. Hur funkar det? Var är den felande länken som sätter stopp för den mest underbara man att vara människa och istället ger upphov till en robot som går runt och bara väntar på döden. Det finns inget jag önskar mer än att jag var den som fick honom att vilja vara en människa bland människor igen. Det är sånt jävla slöseri att jag blir vansinnig. Jag vill skrika och slå på honom, vakna upp din jävla idiot, det här är nu och det går väl för helvete i alla fall att FÖRSÖKA göra något av dagarna här. Om han ändå bara väntar på döden så är det väl för fan inte så farligt att ställa till med något på vägen. Men gör det då, vad väntar han på? Han är bara räddare än jag. Det finns någon som är det. Som är så rädd, så rädd. Och jag vet precis hur det är. Men jag vill ändå göra försök till att leva innan jag dör. Hur helvetiskt rädd jag än är. Men han måste vara räddare. Kanske gör det min kärlek farligt stark. Och krävande? För komplex? Går jag för mycket in på djupet, borde jag vara enkel, aldrig ifrågasätta eller prata om något som kan beröra det minsta? Är det vad han letar efter i snabba träffar men absolut ingen kärlek mer i livet?
Det är så tragiskt att jag blir förbannad. Men vad ska jag göra åt det? Lämna och gå vidare. För här kan jag inte stå och stampa och må som en hög med skit.
Vidare till vad?
Jag vill ha någon att skaffa ett till barn med. Någon som vill skapa en gemenskap ihop med mig och barnen. En fast punkt att utgå ifrån, någon att dela tankar och beslut med. Det kan inte vara så förtvivlat svårt.
Men skit samma, nu är det överlevnadsstrategi som gäller. Att gå in i det jag har och koncentrera mig på det. Planera för framtiden ur ett annat förhållningssätt. Utan F med i bilden överhuvudtaget. Utan Kalmar, projekt Hotell, projekt barn. Så förbannat sorgligt men tydligen nödvändigt.

Sarah McLachlan - Fallen