Fri tid

Ingen är hemma. Så saligt skönt. Jag har fått dricka både en kopp svart och en kopp grönt te ifred. Med mera.
Funderat över självbedrägeri, börjat läsa en av böckerna jag fick av Karina, skrivit ett par korta mail, duschat och masserat den värkande nacken axeln armen, laddat ner låtar av The Population, pratat med Karina, försökt få tag i Linda och Peter. Och så slog det mig en obehaglig tanke att V skulle komma till Lundellkonserten på onsdag när jag jobbar. Inget att hetsa upp sig för i så fall, jag har ju en vakt bredvid mig hela tiden, men visst skulle det ändå vara jävligt obehagligt. Men varför skulle han ta sig dit, det var en hastig långsökt tanke som bara dök upp. Bara att skjuta bort. Det blir en kul kväll på onsdag. Skönt att kunna träffa Lundell utan att vara hans rövslickare. En rakryggad känsla.

Så trött på Hassan. Människor som inte fattar att jag ser igenom dom gör mig obehaglig till mods. Att han inte förstår att jag skrattar för att jag ser vad han gör, utan tror att jag gör det för att han är så charmig och behövande. Han behöver inget utom sin egen självberättigande godhet. Tråkigt bara att jag knappt känner för att komma i närheten av restaurangen för att slippa honom. Jag vill kunna vara där eftersom Isabella tycker att det är så himla roligt att leka med Alicia. Och hurdan Alicia än är så är hon bra för Isabella. Och jag gillar Micke och Maria. Jag hoppas att dom blir kvar här. Trots vissa problem tror jag att det är ett av de bästa samarbeten F kan få. Dom är bra människor med bra visioner, det är det viktigaste. Vad nu jag ska lägga mig i det för. Jag får ju ta mig ifrån tankarna på det där stället också. Men jag älskar hotellet och det har varit så roligt att vara delaktig i det. Jag har hela tiden fått hålla i mitt engagemang fast det ändå kanske sprungit iväg ibland. Men jag ÄR ju inte delaktig och jag vet att den dan F skaffar partner är det givetvis partnern som delar hotellet med honom och då kommer jag att känna mig överkörd. Även om så inte är tanken, så vet jag att det är den känslan jag kommer att ha. Men det är förstås på grund av konkurrenstänkandet jag har svårt att acceptera den känslan. Antar att jag gör vad jag kan för att behålla värdigheten i den här situationen.

Bla bla bla, så tjatar jag om det där igen. Bort bort bort.
Längtar till jobbet på onsdag kväll, och till på lördag då jag ska ut och träffa Ylwa. Däremellan blir det väl IQ-befriat städjobb.