I säldammens kalla vatten

Det var tolv grader "varmt" i mitt hus när jag kom hem från Göteborg idag. I Göteborg hälsade vi bland annat på sälarna i Slottsskogen. Det såg kallt ut i deras bassäng. När jag gnällde för min vän om att det var lite kylslaget här i huset så tyckte hon att jag optimistiskt kunde tänka att det i alla fall är varmare än i säldammen. Så sant. Det gäller bara att hitta adekvata referenser för att få perspektiv på ens lidande.
Igår kväll läste jag om masochism och lärde mig att det helt enkelt är en läggning. Vad som än händer i en masochists liv, bra eller dåliga saker, så finns lidandets läggning kvar och överskuggar hela den personens liv. Är en masochists liv bra så hittar han/hon snabbt ett nytt lidande att vältra sig i. On and on. Som Agnes kanske skulle ha uttryckt det. Apropå att det inte är ett dugg synd om mig eftersom jag sitter här med varmt te och sprakande brasa och faktiskt känner mig ovanligt tillfreds, trots kylslaget hus.

Vi har haft det fint i Göteborg. Dottern kröp direkt upp i gudmors famn som om det inte hade gått en dag sen vi träffade henne senast. Och det har gått över ett halvår... Jag ser att min dotter vet vilka som vill henne väl och dom människorna är självklara för henne utan någon tvekan. Eller känner hon av vilka människor jag vet vill henne väl och litar på? Jag vet inte vilket det är men hon har en känsla för det där, helt klart.
Tid med Susan är alltid tid för kärlek. Det finns och behövs inget annat sätt att beskriva det på.

Nästa lördag ska jag få gå på fest. Min kompis har trixat och fixat och donat för att jag ska få gå på fest. När jag säger att hon är världens gulligaste som gör allt det här så säger hon att jag verkligen är värd att få ha lite roligt, det är därför hon anstränger sig så. Jag blir rörd av hennes omtanke, vilken fin vän! Det ska bli jättekul att få träffa lite folk och jag ser fram emot den kvällen.

I bilen i mörkret på väg hem ikväll funderade jag över om det är möjligt att bli den man är. Det är så mycket av sig själv man alltid gömmer. Det är så mycket taktik och eftertanke i allt det man väljer att visa för omvärlden av sig själv. Vad skulle hända om man tog fram sitt gömda jag? Det går givetvis inte i alla situationer, det är vi för kultiverade och socialiserade (de flesta av oss) för. Och det är förstås något grundläggande i det sociala spelet man måste behärska. Men ändå, det är så mycket annat som göms undan, oftast i egenskap av att man tar ansvar för andras reaktioner. Om jag säger eller gör si eller så, blir reaktionen antagligen si eller så. Men det kan man ju inte veta. Och framför allt inte ta ansvar för. Jag kan känna mig ofantligt trött på taktik ibland. Se mig själv som en död docka som gömt sin själ. Det är obehagligt. Och nästan lika obehagligt är det att darrande presentera sitt gömda jag. Dom få gånger det görs.
Jag minns med viss skräck när jag och F satt och pratade i det rum jag sitter i nu för några månader sen. Jag är övertygad om att han inte såg något som helst speciellt i det jag sa då, men själv var jag en hudlös massa som tog fram glimtar av det långt undangömda.
Jag minns speciellt ett samtal med Susan och jag minns en sak Clara sa vid ett tillfälle som gett mig mod till tillåtelse.
Men mest av allt tänker jag på alla tusentals och åter tusentals gånger när jag inte tillåter mig. Och alltid ångrar mig efteråt. Eftersom det var där och då chansen fanns, att vara den jag är i känslor och tankar. Men jag tillät det inte. Sorgligt.