Allt detta vemod. All längtan tillbaka och till det som aldrig blev. Alla drömmar som fått revideras, allt hopp som falnat. Hålet i bröstet, som ständigt gapar efter mera. Övergivenhet. Ensamhet. Ingen ser, ingen hör.
Hur mycket mod ska det behövas för att inte sluta tro?
söndag 22 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åååhh... Honey, vad kan jag göra för dig när det känns så där inuti?
SvaraRaderaJaa, allt som man nödgats glömma, allt man fått revidera, och allt som kom i stället: hur man får hypa det ... det är rörande.
Ändå skiljer sig uppenbarligen den stora lyckan väldigt lite från den lilla, det är trösterikt ...
Även om det aldrig stämmer när man tänker på sina barn, den lyckan går aldrig över, det värdet relativiseras icke ... där finns fyllning att få, räcker till ett av brösten i alla fall ... (i det andra kan man ta silikon, tillsvidare).
Du ser och hör ju älskling, du är den som tar mig vidare.
SvaraRaderaNu är vi hemma igen, det värsta har släppt. Lillan däckade i soffan och jag får däcka bredvid :)
Hoppas träningen gick bra...
Puss och kram