Vårkänsla

Ännu en dag som inte ser ut som en ful depression, det är ju smått otroligt. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Dottern och jag får ta en tur ner till strandkanten idag igen. Den utflykten tog oss två timmar igår, det är faktiskt 300 meter... Så många stenar som ska petas på, torra gamla blommor som ska plockas och kvistar som ska bäras på.

Ikväll ska vi till Y och se på schlager-helvetet. Trevligt.

Jag tippar på att det är söndag eftermiddag och kväll som kommer att bli fyllda med förtvivlan. För jag tror inte att jag kommer undan. Men som kära S påpekade, så länge jag inte sålt kåken, flyttat jorden, tagit ner himlen och pantsatt hela skiten så är min förtvivlan ändå inte patologisk. Inte så värst i alla fall... Bara en lätt släng av det Bipolära. Eftersom hoppet som spirar mellan förtvivlan är så högtflygande. Ja, vad gör man. Lever med. Upp och ner och skit och fint. Så utmattande, men dock levande. Man får väl tacka och buga, haha.

Snödropparna utanför Hotellet Som Gud Glömde blommar redan. Vår, liv, ljus. Yes.