Vårkänsla

Ännu en dag som inte ser ut som en ful depression, det är ju smått otroligt. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Dottern och jag får ta en tur ner till strandkanten idag igen. Den utflykten tog oss två timmar igår, det är faktiskt 300 meter... Så många stenar som ska petas på, torra gamla blommor som ska plockas och kvistar som ska bäras på.

Ikväll ska vi till Y och se på schlager-helvetet. Trevligt.

Jag tippar på att det är söndag eftermiddag och kväll som kommer att bli fyllda med förtvivlan. För jag tror inte att jag kommer undan. Men som kära S påpekade, så länge jag inte sålt kåken, flyttat jorden, tagit ner himlen och pantsatt hela skiten så är min förtvivlan ändå inte patologisk. Inte så värst i alla fall... Bara en lätt släng av det Bipolära. Eftersom hoppet som spirar mellan förtvivlan är så högtflygande. Ja, vad gör man. Lever med. Upp och ner och skit och fint. Så utmattande, men dock levande. Man får väl tacka och buga, haha.

Snödropparna utanför Hotellet Som Gud Glömde blommar redan. Vår, liv, ljus. Yes.

Ahhhh

Laila dansar till Metallica. I den klänningen.
Det är tur att jag inte kan få för mycket av det goda.

Turbulenta dagar

Fast inte så mycket utåt sett. Men känslomässigt har jag haft några galet jobbiga dagar. Men det är ovanligt privata känslor och jag tänker inte dela med mig av dem här på bloggen.

Clara och hennes tokigt söta bebis är här och hälsar på. Tillsammans med Claras kompis T. Och hur tokigt söt han är ska vi inte tala om. Kanske borde jag göra som min dotter gör - ta en bok, le jättestort och krypa upp i hans knä? Haha...
Det är ett kärt och varmt återseende att träffa Clara igen, det var längesen. Det blir prat om tiden när vi levde ihop och om hur våra liv är idag. Men mest hänger vi väl över varandras barn och gosar ihjäl dom typ. Nja, fast Isabella hänger nästan bara över T. Hon verkar vara en sucker för trevliga killar ;) Det är visst min dotter det.
Imorgon ska vi åka och bada allihop, det blir trevligt. Särskilt skoj ska det bli att se Clara i min mammas baddräkt...

Night Comes On

Ännu en dag går till historien under kategorin "Ingenting blir någonsin som man tänkt sig".
Kvällen har istället ägnats åt min nya bästis - Spotify. Tack älskade S.
Hittade just en låt av Robbie Williams som hette "Louise". Den var riktigt dålig.
Däremot fick jag en sång skickad till mig som är helt fantastiskt fin.
"Du får inte" av Sonja Aldén.
Du får inte riva mina murar, som jag omsorgsfullt har byggt, om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm, när jag vill vara din verklighet, och du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet.
Men du får ta den tid du behöver, för att förstå vad det är du vill, och du får be en bön att tiden du behöver räcker till.

Söndag

Allt detta vemod. All längtan tillbaka och till det som aldrig blev. Alla drömmar som fått revideras, allt hopp som falnat. Hålet i bröstet, som ständigt gapar efter mera. Övergivenhet. Ensamhet. Ingen ser, ingen hör.
Hur mycket mod ska det behövas för att inte sluta tro?

Dejtingsajter

Finns det några bra?
Jag har sagt hejdå till match och hej till qx. Igen. Förr eller senare hamnar jag alltid på qx, om och om igen. Det är bland folket där jag känner mig mest hemma. Vad nu det säger om mig...

Igår sken solen, himlen var blå. På min och dotterns promenad förföljdes vi till och med av underbart fågelkvitter! På kvällen fick jag se Laila Bagge dansa i kort klänning och det ihop med fågelkvittret gav hopp om livet. Idag är dagen lika vacker. Vi ska ut och promenera och sen fika med en kompis. Ändå, ändå. Något i min kropp andas misstänksamhet, något är inte som det ska. Det är jobbigt att vänta på upptäckten om vad det är.

I säldammens kalla vatten

Det var tolv grader "varmt" i mitt hus när jag kom hem från Göteborg idag. I Göteborg hälsade vi bland annat på sälarna i Slottsskogen. Det såg kallt ut i deras bassäng. När jag gnällde för min vän om att det var lite kylslaget här i huset så tyckte hon att jag optimistiskt kunde tänka att det i alla fall är varmare än i säldammen. Så sant. Det gäller bara att hitta adekvata referenser för att få perspektiv på ens lidande.
Igår kväll läste jag om masochism och lärde mig att det helt enkelt är en läggning. Vad som än händer i en masochists liv, bra eller dåliga saker, så finns lidandets läggning kvar och överskuggar hela den personens liv. Är en masochists liv bra så hittar han/hon snabbt ett nytt lidande att vältra sig i. On and on. Som Agnes kanske skulle ha uttryckt det. Apropå att det inte är ett dugg synd om mig eftersom jag sitter här med varmt te och sprakande brasa och faktiskt känner mig ovanligt tillfreds, trots kylslaget hus.

Vi har haft det fint i Göteborg. Dottern kröp direkt upp i gudmors famn som om det inte hade gått en dag sen vi träffade henne senast. Och det har gått över ett halvår... Jag ser att min dotter vet vilka som vill henne väl och dom människorna är självklara för henne utan någon tvekan. Eller känner hon av vilka människor jag vet vill henne väl och litar på? Jag vet inte vilket det är men hon har en känsla för det där, helt klart.
Tid med Susan är alltid tid för kärlek. Det finns och behövs inget annat sätt att beskriva det på.

Nästa lördag ska jag få gå på fest. Min kompis har trixat och fixat och donat för att jag ska få gå på fest. När jag säger att hon är världens gulligaste som gör allt det här så säger hon att jag verkligen är värd att få ha lite roligt, det är därför hon anstränger sig så. Jag blir rörd av hennes omtanke, vilken fin vän! Det ska bli jättekul att få träffa lite folk och jag ser fram emot den kvällen.

I bilen i mörkret på väg hem ikväll funderade jag över om det är möjligt att bli den man är. Det är så mycket av sig själv man alltid gömmer. Det är så mycket taktik och eftertanke i allt det man väljer att visa för omvärlden av sig själv. Vad skulle hända om man tog fram sitt gömda jag? Det går givetvis inte i alla situationer, det är vi för kultiverade och socialiserade (de flesta av oss) för. Och det är förstås något grundläggande i det sociala spelet man måste behärska. Men ändå, det är så mycket annat som göms undan, oftast i egenskap av att man tar ansvar för andras reaktioner. Om jag säger eller gör si eller så, blir reaktionen antagligen si eller så. Men det kan man ju inte veta. Och framför allt inte ta ansvar för. Jag kan känna mig ofantligt trött på taktik ibland. Se mig själv som en död docka som gömt sin själ. Det är obehagligt. Och nästan lika obehagligt är det att darrande presentera sitt gömda jag. Dom få gånger det görs.
Jag minns med viss skräck när jag och F satt och pratade i det rum jag sitter i nu för några månader sen. Jag är övertygad om att han inte såg något som helst speciellt i det jag sa då, men själv var jag en hudlös massa som tog fram glimtar av det långt undangömda.
Jag minns speciellt ett samtal med Susan och jag minns en sak Clara sa vid ett tillfälle som gett mig mod till tillåtelse.
Men mest av allt tänker jag på alla tusentals och åter tusentals gånger när jag inte tillåter mig. Och alltid ångrar mig efteråt. Eftersom det var där och då chansen fanns, att vara den jag är i känslor och tankar. Men jag tillät det inte. Sorgligt.

Mitt skräckinjagande barn

Det måste vara så att jag sett för mycket skräckfilmer i kombo med att jag är lätt överspänd. Min dotter är nu så pass stor att när hon sovit en liten lur på dagen själv stiger upp och kommer smygande ut ur sovrummet. Helt plötsligt står hon bara bredvid mig och tittar på mig, jag har inte hört något hasande utan när som helst är hon bara hos mig, tyst och kisande. Jag håller på att skita på mig varje gång. Första gången det hände stod jag och hängde tvätt i badrummet, men ryggen mot dörren. Dottern tog utan förvarning mig runt benet och sa högt; "mamma". Jag skrek till så högt att jag skrämde livet ur henne och hon skrek till och jag skrek till en gång till och sen började den lilla av oss gråta. Min puls var pinsamt hög.

Jaja, nu är vi genomförkylda båda två och jag tänker att vi har en dag på oss att bli friska... Jodå.. Lite vitlök och c-vitaminchocker, kan det duga?

Tiden går

Dagarna och kvällarna ramlar förbi. Jag hinner inte riktigt med min lilla blogg. Det är en hel del annat jag inte hinner med heller. Tänka till exempel.

Men på tisdag ska jag och lillan åka till Gudmor S i Göteborg. Det ser jag verkligen fram emot. Det går alltid alltför lång tid mellan våra möten. På måndag åker vi till Kalmar och sen vidare på tisdagen med F:s hjälp. Han får agera lite chaufför och passa på att hälsa på en kompis i Göteborg han också. Det blir en rolig resa! Att träffa S ger alltid inspiration och livskraft, hon har en ovärderlig förmåga att lysa upp tillvaron.

När resan är över är nästan februari slut. Mars blir en, antagligen, halvseg startsträcka inför våren. Men när mars är över och jag har varit i Viken och "semestrat" (Med fyra småbarn - semester? Skulle inte tro det.) åker nog min mamma och jag vidare till Skagen eftersom det ska börja byggas här hemma. Och fy fan så jobbigt det är att var på en plats det byggs på. Jag har blivit allergisk mot hammarslag och såg- och borrljud. Alla som känner min pappa vet vad det beror på... Han har svårartad tics som gör att han varje vaken minut måste göra hantverksljud ifrån sig.
Ja, vad jag skulle säga är ju att sen är vi inne i mitten av april. Hux flux bara. Våren är här!
Med andra ord, tiden går.

Sinead O'Connor - This Is To Mother You

Med kärlek på Alla Hjärtans Dag

En ljuvlig bild. En brandman ger en skadad koala vatten. Så fint. Hela bilden, reportaget finns på dn.se. Bränderna i Australien härjar vidare, 200 människor och en miljon djur beräknas ha omkommit hittills. Jag väljer att titta på den här bilden istället för att tänka på all förödelse, och DN publicerar koalan Sam när han räddas.

Här på denna lilla ö är snöstormen på väg in. Vi får se hur stormig och snöig den blir. Lökarna har kommit upp här och jag har både blommande och knoppande primula i rabatten. Vinter? Nää.

Har som vanligt varit i Kalmar och det var trevligt. Särskilt ett besök hos dom jag kallar "dammråttorna" inklusive son (som är i min dotters ålder), som vid detta besök kändes mer öppna och varma än de gjort tidigare. För övrigt var det ett avslappnat besök hos F och den där tidigare bara avklingande förälskelsen känns helt passé. Så jävla skönt. Och med tanke på hur snabbt den försvann så kan jag undra vad som låg bakom den. Eftersom överanalys är ett kärt ämne för mig. Det kan ha varit så att jag blev djupt förälskad i den "affärsuppgörelse" som han och jag diskuterade på sensommaren. En del funderingar jag gjort senaste veckan tyder på det. Det var en god idé att förälska sig i, med en så bra affärspartner var det inte svårt alls. Det kan också ha varit så att jag förälskade mig i en man som sa sig älska min dotter. Inte svårt alls att falla för en sån man. Men kanske inte hållbart i längden, haha. Jag har själv svårt att ta till mig andras ungar och jag har ofta tänkt: hur ska jag hitta någon som kan tänka sig att inte bara leva med mig, utan också mitt barn. Inte för att hon är jobbig på nåt sätt, snarare tvärtom - som en ängel jämfört med de flesta ungar, men ändå.
Jaja, orsaker hit eller dit. Hur det än är så känns det skönt att ha återhämtat sig så fort. Livet går vidare.

Brb

Blogginlägg kommer. För er gulliga som efterfrågar såna. Har bara inte tid slash ork för stunden.

Det finns lyckliga slut

För dom som vet vad som hänt tidigare i Marcus liv är den korta rapporten från BB som ett välönskat lyckligt slut. Fast för dom inblandade, äntligen en början.

Motley Crue - If I Die Tomorrow

En person sms:ar att han hör den här låten och tänker på mig. Vill att jag ska lyssna på den. Han lever för texter och stämningar. Och han är så full av bullshit. Varje gång vi hörs retar han livet ur mig. Vad vill han nu? Ska han dö och håller på att göra avbön därhelst han kan, ska han ta livet av sig och letar medlidande? Jag tänker inte fråga, för jag vet att jag inte får något svar. Han har aldrig handlat om att ge och ta, bara ta. Alla runt honom ska kravlöst ge och den som inte gör det byts helt sonika ut, snabbt som fan. Också ett sätt att leva. Kan ångesten ha kommit i fatt honom plötsligt och fått honom att inse att för att få något äkta måste man också ge? Det hjälper tyvärr inte när man varit en skitstövel största delen av sitt liv. Han kommer att dö ensam, hyllad och älskad, men ovanligt ensam och hemlös.

Årets homo

Andreas Lundstedt, för andra gången. Jag är inte helt säker på det här, är det etiskt korrekt att ge pris åt någon för att den lyckats få hiv? "En offentlig person att identifiera sig med för de hiv-positiva." Men fan, shape up, använd kondom och se till att inte få hiv för helvete. Alla vet hur det smittar och det är väl inget att prisa, någons dumhet?? Jaja, vem är jag att döma och bla bla bla, men nu råkar jag tycka så.
Min pappas kompis, Janne Wisén, fick också pris på gaygalan. Fint, på tiden! Han kom ut som gay inom brandförsvaret långt långt innan det var det minsta rumsrent att vara homo, särskilt inom brandförsvaret.
Min egen gaygala;
Årets homo: ALLA homo- och bisexuella som kämpar med att förstå och acceptera sin läggning, eftersom den medför ett utanförskap i en trångsynt värld. Det finns många sätt att bli marginaliserad på i ett heteronormativt samhälle, särskilt om man inte är hetero...

Själv är jag åter från staden K igen. "Staden K", låter som om det är taget direkt ur "Processen", haha, men det handlar förstås om Kalmar. Det har varit bra dagar, som för ovanlighetens skull gett mer energi än de tagit. Det behövs så lite. Lite mänsklig närhet av manligt slag gav min livskraft näring, och sen ett möte med E idag som svar på något jag behövt länge. E utstrålar värme, omtanke och visdom. Hennes leende och ögon river alla murar. Det var roligt att hon och jag sågs efter så lång tid. Att vi är så nära utan att vara nära. E:s tokigt söta hund pussade min dotter tills hon skrek av skratt.
Två möten, och den livsglädje jag känt komma krypande sen nån vecka tillbaka fortsätter att kliva på framåt. Så jävla skönt. Även om det givetvis gör mig väldigt misstänksam. Jaha, vad ska komma nu då? Bra ska jag väl inte få må?

I got too much life running through my veins, going to waste... För att citera den lilla hunk-pojken Robbie Williams.

Monster Magnet - Unbroken

Väl tilltagen hittelön utlovas!

Påminnelse

Igår fick en video, en gammal kursare och ett gäng bilder mig att påminnas om ett liv jag en gång levde. Det var verkligen en del helvetes dagar i den där perioden, men fy fan vad ROLIGT jag hade. När hade jag roligt senast? Eh....låt mig tänka länge....och lite till. Jag minns sommaren 2006, då hade jag grymt roligt yes Sir. Jag minns en kväll på Söder med Sonja våren innan. Jag minns det kvalfyllda men sjukt roliga dejtandet av en man 2004-2005. Jaha, så sen sommaren 2006 har jag fan inte haft kul. Jag har skrattat med vänner och jag har fått meningen med livet, min dotter. Men ROLIGT. Kom igen. Kom igen livet, för fan, ge mig nåt att minnas nu!
När jag tänker till så inser jag att hur livet ser ut, hur roligt man har, nästan enbart beror på sällskapet man omger sig med. Mina galna roliga vänner och bekanta, dyk upp i mitt liv igen. Ni behövs så väl. Jag är så uttorkad och nere för räkning. Men jag reser mig så ofta så en gång till är inga problem. Det finns en drivkraft i viljan som inte ens jag kan stoppa. Jag ska bara ta mig ut nu. Det är dags.