En andra chans

Äntligen har jag sett den filmen! Det har inte blivit av tidigare men ikväll fick jag äntligen se den. Jag tyckte om den. Som vanligt får man bortse från american-dream-dravlet, filmen var ju amerikansk, men själva essensen var faktiskt fin.
Som förälder har jag blivit omåttligt blödig. Känslor som jag kan identifiera mig med som har med barn att göra berör mig starkt.
Och familj. Tanken på familj har vuxit i och med min dotter. Tidigare har jag levt relativt lätt i min tro på att ensam är stark. Jag har aldrig haft en egen familj. Det har varit jag mot världen, nu är det jag och min dotter mot världen. Den bördan är för tung. Jag sitter beklämmande fast i känslan av att vara över, utanför, till och med övergiven. Jag vill bli gammal i en familj. Det är något grundläggande och nödvändigt i den mänskliga gemenskapen, att inte behöva stå fast och klara allting själv. Ingen människa är så stark, ingen människa klarar det. Vi är inte gjorda för det. Det finns inget jag önskar mer än att få omfamna tryggheten i att tillhöra en gemenskap. Höra hemma någonstans. En familj, som det portabla kungarike vi alla förtjänar. Jag är den sista att erkänna det, men jag vill inte vara ensam längre.