En blogg är en blogg är en blogg

En offentlig dagbok. Eftersom tanken inte existerar fullt ut utan vittnen.
Det är roligt att skriva blogg. Och det är ännu roligare när någon läser den. För att inte tala om när någon säger att den tycker om att läsa bloggen! Heyday :)
Men också, så hämmad jag blir när jag förstår att någon läser det jag skriver. Prestationsångesten smäller till och plötsligt måste jag börja visa hänsyn. Say what? Är det därför jag har en blogg. För att visa hänsyn?

Ibland när jag läser böcker tänker jag - hur fan vågar han skriva si eller så när han vet att hans mamma, barn eller flickvän läser det sen. Eh...det är inte svårt att förstå att jag inte lyckas skriva mer än femtio sidor på varje roman jag börjar på.

Är det min uppgift att skona? Det finns inte mycket jag själv avskyr mer, än just att bli skonad. Att skona någon tyder inte på respekt, och det tyder inte heller på kärlek. Mina närmaste vänner skonar mig sällan, det är så jag vill bli älskad. Den här sparven tycker om sanningar och bryter inte ihop alldeles av att få se saker för vad de är. Möjligtvis rasar världen och måste dekonstrueras. Men vad ska vi annars göra med vår tid? Handlar inte varje dag om att göra val och bygga upp en sanning efter en annan för att gå stegen framåt, i stället för åt något annat håll? Det blir nog inte enklare, eller svårare, än så. Norén typ...