Lugn och fin

Jag tycker inte om ungar som uppför sig som ungar. Skriker och gapar, ska ha saker och sparkar med benen. Min dotter har alltid varit som en harmonisk fluffbebis i jämförelse med andras. Tills idag.
Hon vill ha glass. Glasch. Och när jag säger att det inte blir någon glass, vi ska äta mat snart, då går hon och hämtar en bok hon har, bläddrar fram en bild på en glass, pekar på bilden, sen på frysen och säger bestämt - glasch. Jag säger igen, det blir ingen glass vi ska äta mat snart. Varpå ungen börjar illtjuta och stampa med fötterna i golvet och pekar upprepade gånger på bilden av glass i boken och sen på frysen. Om och om igen, medan illtjutet tilltar. Jag sätter mig ner och kramar om henne och säger - jag märker att du är arg och ledsen nu. Det ska visst ligga en fin pedagogik i att göra så, bekräfta barnets känslor. Varpå barnet dunkar huvudet i väggen och stampar ännu hårdare med fötterna.
Jag sätter snabbt upp henne i hennes matstol och medan jag slänger upp lax och potatis på hennes tallrik stoppar jag i öronpropparna. Är det nu det börjar?