På väg hem

Har just kommit hem från Kalmar. En slags hemkomst. Den vardagliga. Är det inte att komma hem som ska vara en schlager? Ingen jävla schlager här i alla fall. För att citera en annan blogg, helt utan anledning. Är det Per Hagman som myntat uttrycket i och med sin bok? Eller har han i sin tur snott det från nån annan? Jag tycker inte om Per Hagman vilket det än är. Har aldrig läst honom eller träffat honom, men jag är bra på att ha ogrundade, förutfattade meningar. När jag var hos Fredrik på Marstrand för ett par år sedan skulle Hagis komma dit, men jag skyndade mig iväg innan han kom. Annars kanske jag hade blivit tvungen att ändra åsikt! Och sånt går inte för sig. Fast allra mest flydde jag av oro för nån slags kokainorgie. Och i såna sammanhang hör jag inte hemma.
Ja, nu har jag villat bort mig, det var nåt annat jag hade tänkt skriva om. Men jag är ju så trött.

Två dagar i stan gör mig som bekant lite trött. Anspänningen är värst, flera olika. Att aldrig veta vad som komma skall. När dottern ska förstöra mattan, samlar-glaset eller soffan hos F som vi bor hos. Eller hur mycket hon ska skrika, hosta eller sparka sig igenom natten och förstöra både dag och natt för honom. Jag orkar inte ha andan i halsen dygnet runt. Eller anspänningen över vilken intrig jag ska dras eller lockas in i, eller vilket utrymme känslorna ska få. Att trycka undan tankar och känslor som inte får finnas gör mig helt utmattad och jag börjar undra om det är värt det. Att apatiskt vända ryggen till kräver mer än det motsatta, det är tydligt. Kanske för att det inte resulterar i något. Mer än det undertryckta.
Men det är givetvis bara en fråga om tid. Tills jag hittar den plats som finns för mig där känslor är lika tillåtna som önskade. Alla vägar leder hem. När jag ställde den citerade frågan till en person härom veckan - "Hur många drömmar har du kvar när du fyllt 25, hur många stora planer, hur många vägar hem?", så svarade han; Alla vägar leder hem. Jag älskar det. I hela mitt liv har jag tänkt förtvivlat att jag måste hitta just den väg som leder hem för mig. Men det är så mycket enklare än så. Så mycket enklare och hoppfullare än så. Alla vägar leder hem.
Vid mitt hem finns det jag är värd och det jag behöver. Jag kan bara fortsätta gå. För alla vägar leder mig dit.