Under askan glimmar glöden

Nästa vinter är jag inte kvar här. Den här svarta ledan gör mig till Jack Nicholson i The Shining. Bildligt och bokstavligt. Jag går genom det tomma hotellets korridorer och ser spåren efter dom som bott där. Varje spår andas in mer tomhet i huset.
Alla vintrar jag bott här har haft ett syfte. Den enda vintern som inte hade det flydde jag ifrån genom att bo i storstan under sex månader.
Den här vintern trodde jag skulle handla om fördjupning. Att få lära känna en person som jag var så nyfiken på. Vi skulle ge varandra vintern för att se om vi kunde bygga upp något av våra tankar och önskningar. Det blev inte så. Det tog slut innan det ens började. Jag vet inte vad som gick fel. Antagligen hade jag för fula kläder, luktade illa, tycktes för bräcklig, var för tråkig, oattraktiv och menlös, för krävande och reflekterande. Kanske hade jag bara fel kön. Fast jag tror faktiskt inte att det hängde på det, det var nog snarare något av det andra jag räknade upp.
Sånt är livet, och nu sitter jag här utan planer och med ett ledset inre. Jag dög inte och att han inte ens ville ge det en chans gör lite för ont.

Så nästa vinter är jag inte kvar här. Jag är på en mycket bättre plats där livet går att levas, där det finns hopp och glädje. Man måste få själslig värme under vintern för att orka ta sig till våren.
Nu försöker jag hitta guldkornen. Clara kommer hit i februari. Jag SKA träffa Susan under februari, här eller där, men mötet är inte förhandlingsbart. I mars åker jag till Malin, och det ska bli fantastiskt roligt. Sen kommer våren sakta krypande efter påsk, och med våren kommer människorna hit till ön. Sen rullar det på.
Och imorgon hoppas jag på att få titta på en lägenhet strax utanför "storstan". Kanske vill jag inte ens ha den, men den inger hopp. Under askan glimmar glöden. I all vilsenhet finns vägar bort från döden.